Jean Paul Gaultier designer på Malmös casino

Gästerna var som flugor på sockerbitar när de svartklädda servitörerna kom ut med fat fyllda av godsaker. De hann inte ens ut genom dörren förrän de fick vända om med tom bricka och uppgiven min.

Jag hade en alldeles egen servitör som kom och viskade ”Karin nu är det fisk”, ”Karin nu är det kött” bakom min rygg. Min förtur gjorde att både Jens och Martin från the ark inte lämnade min sida förrän bandet(?) började spela.

Visst hade casinot kostat på sig där de bjudit in en vacker skara folk uppblandat med fok från nöjesguidens mailinglista. Det blev en bra blandning till skillnad från den vanliga känslan av att malmö inte är större än ett kvarter där alla jobbar med ungefär samma sak.

Att det delades ut ett stycke ölbiljett (jag hatar budwiser light, det går inte att dricka) var helt meningslöst eftersom glasen med mousserande fylldes på hela kvällen och lämnade inte många ovingliga. Inte mig i alla fall.

För att komma in på casinot krävs leg och en fotosession även om du så bara ska dricka ett glas på terrassen och inte leka Oceans11. Jag fanns redan på bild men tydligen oigenkännlig med svart hår och lugg så det var bara att le igen. Jens fick inte ta med sin mössa in och Andreas fick cykla hem och hämta legget.

Om sommaren håller sig solig och om just det här folket kommer tillbaka gör jag samma sak. De har Oxcarpaccio på menyn. Då kan man tåla att bli fotad och gå igenom en skanky spelhall.

Det sista som hände var att jag träffade ett par som designar hundkläder till big hollywood stars, gör ingen som helst reklam men däremot visningar för Jean Paul Gaultier bland annat och alla vill ha dem. Oscarsgalan ringer och vill att de skänker kläder med diamanter och de ba ”nej, stjärnorna kan betala för sig”. Och allt för att frun i förhållandet sydde om en gammal skinnjacka till deras lilla terrier för fem år sedan och tog en promenad. Nu vill inte deras svenska vänner prata med dem längre. Framgångens baksida. Avundsjuka svenskar. Jag var lyrisk och tog deras kort med en vision om att vår byråhund Pamela skulle vara klädd i diamanter.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *