Det finns en person som jag tycker väldigt mycket om. Jag har inte pratat med henne på ett tag. Eller på flera år faktiskt. Av alla dem som har försvunnit på vägen, som flyttade eller fastnade i en håla, som fick barn när de var 18, växte bort, växte ifrån eller i alla fall åt ett helt annat håll än jag, är hon den jag saknar allra mest.
Någon gång har vi träffats. Jag tycker mest om när vi ses ensamma och inte med andra gemensamma vänner. Då kan det nästan bli elakt, där jag är den som står utanför och får ta emot pikar. Jag ingår ju inte längre. Jag tog ju en annan väg. Och det måste markeras. Men om vi skulle vara ensamma kan vi skratta, tror jag. Och även om det inte är mig hon ringer när hon kommer ner till Skåne för att hälsa på så vet jag att hon håller av mig på något speciellt sätt. Herregud allt vi varit med om tillsammans. Tänk om folk visste…
När jag ser bilder på henne och hennes barn får jag ett sånt där tryck mot bröstet.
För det känns som att jag känner den personen utan och innan utan att känna henne alls.
Hon heter Johanna.
