Jag brukar säga att jag inte är en tävlingsmänniska. Att jag slutade rida när nästa steg blev SM för att jag inte ville tävla. Sanningen är nog den att jag är en sådan fruktansvärd tävlingsmänniska att jag helt enkelt inte klarar av det och hellre låter bli. Innan tävlingarna mådde jag så dåligt att jag kräkte. Innan jag skulle sjunga ett solo på scen mådde jag så dåligt att mina stämband gärna flätade ihop sig till omöjlighet för sångrösten. För utan att jag kan stoppa det fylls hela kroppen med adrenalin och jag förlorar inte. Det går inte. Jag ger mig i alla fall inte. Utan kämpar kanske ibland lite för mycket, kanske lite för länge. Men ibland måste man erkänna sig besegrad. Kanske nu. För ibland är det inte lönt att lägga ner energin när vinsten ändå inte är den högsta.
