I mitt förra hem fanns tre saker som behandlades som det viktigaste on earth. De hängde för åskådning på en vägg och granskande blickar vilade över min axel när jag använde dem – hans tre Globalknivar. Allt annat kunde behandlas som slit och släng men de här tre knivarna, Gud nåde. Hackade jag en lök och inte diskade kniven inom loppet av tre minuter sprang han fram som om det gällde liv och död och tog hand om sin kniv. Muttrande tystnad. Ibland fick jag sitta själv och vänta vid matbordet för att knivarna tvunget skulle diskas innan vi åt, inget annat, bara knivarna. Och jag minns hans stolthet och varma blick när jag skrapade av en skärbräda med baksidan av kniven, precis så som han bett om. När jag är uppe i familjastugan ska vi laga mat och jag kämpar med en sliten kniv när han säger ”du kan ju fråga pappa om du kan låna någon av hans”. Då kommer det undangömda knivfodralet i skinn fram och jag får låna en alldeles speciell kniv. Men diska den fick jag inte, allt annat ja, men inte kniven det ”behövde jag inte”.
Män och deras saker. Det är så roligt.
Det kom jag att tänka på efter att ha läst det här fantastiskt roliga inlägget.
