Det är inte alltid jag förstår vad Skånes Dansteaters föreställningar egentligen handlar om och då tycker jag mig ändå både ha en viss analytisk och fantasifull förmåga samt en hel del erfarenhet av dans. Så när någon frågar vad Voices handlar om kan jag inte säga annat än att det var lite vår, lite nattvard, lite bråk och kärlek mellan män och kvinnor.
Fotograf: Anna Diehl.
Den nya uppsättningen börjar med en mörkbrun akt där körsångare och dansare samsas på scenen och eftersom jag aldrig sett detta göras tidigare är det vackert och en smula imponerande. Kombinationen av två vackra världar gör numret bra. Den sista delen, som liknade en jesukorsfästelsehistoria, kunde jag däremot gärna bytt ut mot en längre paus och räkmacka i de vackra salarna på Malmö Opera.
Fotograf: Anna Diehl.
Som kontrast till den första aktens mörka scenografi kräver den andra nästan solglasögon för att klara av de starka vita färger som skiftar i nyans. Man piggar genast till av ljusterapi. Det är explosivt och lekfullt men till slut så långtråkigt med utdragna sekvenser att en liten flicka som satt bredvid mig gjorde det som alla andra säkert ville.
Hon drog en lång ljudlig gäspning vid ett väldigt tyst parti som fick en rad att utbrista i skrattattack.
