Man kan nästan tro att det är ett gäng hurtbullar som ska samanstråla för fest ikväll när telefonsamtalet lyder; Vi ses först på Carolas hiphopklass ikväll allihop. Men det ska jag säga – att de första dansare lär sig är att röka.
På balettakademien fick min då knubbiga vän veta att han borde minsann börja röka med detsamma. Den stackars rädda pojken från en liten håla i skogen gick direkt och köpte sitt första paket. Började röka – slutade äta. Den kvinnliga balettlärarinnan rökte själv inne i dansstudion. Min förra chef, så gammal i gamet att hon tränade Pernilla Wahlgren inför melodifestivalen 1985, sa till mig att jag kunde röka i personalrummet under klass bara jag öppnade fönstret. Och varje gång dansaren hör kommentaren ”röker du som tränar så mycket” svarar han eller hon moget att ”alla dansare röker” eller ”det är väl bättre röka och träna än att röka och inte träna. Det är kultur. Danskultur. Som vi ständigt brottas med att ta oss ur men aldrig gör eftersom vi går i tajta trikåer flera timmar i veckan. Jo, det gör vi.
