(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)

Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.

Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.

Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.

Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.

Ni vet var ni läste det först.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter