Jag har en benhård redaktör. Där hemma. Varje gång jag har ett redaktionellt jobb, eller liknande, brukar texterna filtreras genom hans skarpa blick. Hård men rättvis. Är en text bra kommer han säga att den är genial, för att han vet att idén, vinkeln eller just den där raden som känns självklar inte är det förrän någon kommer på det. Han ser det. Och jag lyssnar för att jag vet att han är bra och har respekt för hans kunskap. Kritik är älskbart. Från någon som vet hur man ger det och på det sättet får fram ett bättre resultat ur andra. Konstruktivt och pedagogiskt är a och o för att inte ge motsatt effekt och stoppa istället för att föda.
Kritik ska förstås inte lyssnas på okritiskt. Det kan finnas något man vet som den andra inte tagit del av och så länge argumenten håller, eller känslan för den delen, kan kritiken vara något att använda, eller inte. Bara man överväger den. Så då sitter jag här med orden ”Den är inte alls på den nivån du brukar skriva. Jag förstår naturligtvis varför den är det och den bakomliggande förklaringen. Men det kommer inte Metros läsare att göra. Skulle hellre se att du skriver om den på nytt” och blir glad. För att det gör mig bättre.
