När jag kom ut genom porten på morgonen, utan några marginaler upptäckte jag att cykeln var borta. Just det, den stod ju på stan. Ringde taxi men alla bilar var upptagna. Med andnöd sprang jag tillbaka upp för trapporna och mötte Tomas som sa att jag kunde låna hans gamla cykel som tydligen stod här.
Jag tog fart på en blå stor sak med ram mellan benen. Men vid första inbromsningen falerade allt. Efter många år med handbroms har tydligen min hjärna helt kopplat bort reflexen att bromsa genom att trampa bakåt. Det var som bortblåst och jag cyklade skrikandes rakt in i en buske.
Den där kärringen med sjukt mycket packning som brakade rakt in en buske och gapade ”hur fan stannar man” på en cykel gjorde förmodligen någons dag bättre.
Jag vågade inte cykla på den hela vägen in till stan, men på vingliga osäkra hjul tog jag mig till närmsta busshållsplats, klockade in fyran och hann märkligt nog till tåget 08.08.
Allt detta i nyktert tillstånd med. Inte illa pinkat karaokekarin!