När en ska försörja tre

I andra moderna delar av världen (USA) är det helt förväntat att mamman är hemma och att pappan ska ta hand om sin partner som går igenom ”dramatic emotional shifts” samt försörja familjen själv – vilket sätter en del press. Någon föräldrarpeng existerar inte (vi ska vara mycket tacksamma men så betalar vi också lång högre skatt än i USA). Min bästa vän i USA har tre barn och varit hemma från jobbet i fyra år. Hennes man har samtidigt haft tre olika lågbetalda jobb och när det ena slutat har han gått på ett skift på nästa. Lite annorlunda än vår verklighet som vi anser är mer i tiden och bättre för alla parter. Men det icke existerande systemet i USA tar i alla fall hänsyn till det faktum att mamman har gått igenom graviditet, förlossning och är den naturliga källan till mat och behöver vara hemma med barnet för att dels hämta sig och dels amma. Medan vårt system bortser från dessa grundläggande fakta, delar föräldrardagarna rakt av mellan man och kvinna trots att hon fått gå igenom 9 mån graviditet och förlossning samt ett system som förutsätter ett konstruerat sätt att ta hand om barnet på, som mjölkersättning istället för amning. (Vilket även USA gör för alla de mödrar som lämnar barn till Child care två veckor efter förlossning). Ersättning är bra alternativ av många anledningar (som avlastning) – men när ett system enbart utgår från karriärsperspektiv och jämställdhet och tvingar fram konstgjorda metoder tycker inte jag att det är något att slå sig på bröstet över. Utan sorgligt att man inte kan komma på en bättre lösning än den nuvarande orättvisa uppdelningen av föräldradagar i ”jämställdhetens namn”. En lösning som, om hon vill, ger mamman rätt till den tid hon behöver efter att ha gått igenom en graviditet och för att ta hand om barnet och som ändå inte påverkar pension eller karriärsmöjligheter. För när samhället i alla andra fall utgår från ett patriarkat och mannens behov så är väl ändå detta det läge där man ska utgå från kvinnan och barnets behov.

En undersökning visar största rädslan bland män i USA i samband med att de får barn.

”Security fears

The biggest fear men face is the one most deeply hardwired into our culture: Will I be able to protect and provide for my family? In many families when the first child arrives, there’s this sudden if temporary shift from two incomes for two people to one income for three. And that’s a tough burden to carry in today’s world. The father has to be strong in ways he hadn’t counted on before. He has to provide support not just financially but also emotionally: His partner will need his help, she’ll be undergoing dramatic emotional shifts, and he has to be ready for her to lean on him”.