Apropå den här artikeln i Sydsvenskan om social fobi hade jag tänkt skriva en insiktsfull reflektion av problematiken. Eftersom jag själv varit just där. Nere.
Men det enda jag egentligen vill få fram efter att ha läst artikeln är att det inte alls ska ta år att bli kvitt sin fobi eller panikångest. Om det tar så lång tid är det dags att byta psykolog. Med Kognitiv beteendeterapi kan det ibland räcka med tio gånger. Man ska heller inte försöka fly från problemet och tänka på allt annat (lampor nämnes) än att man är rädd. Tvärtom ska man möta problemet och acceptera det. Inte förrän då kan man hantera situationen.
Jag bodde i Stockholm, hade just fyllt 20 och mådde till slut så dåligt att jag inte klarade av att åka tunnelbana.
Det började med att jag trodde mig vara allergisk mot kaffe för att jag blev skakig, svettig och mådde ständigt illa när jag gick och fikade. Sedan tog det över. Totalt. Jag lämnade aldrig hemmet utan en påse i handväskan om i fall att jag skulle kräka. Det gjorde jag förstås aldrig. Men jag var alltid rädd för det. Jag läste svenska på universitetet och föreläsningarna var plågsamma. Jag satte mig alltid nära utgången och försökte andas lugnt. Jag trodde aldrig någonsin att allt kunde bli normalt igen och hade ingen aning om att något var fel. Jag har ju alltid varit väldigt öppen och älskat att vara runt folk, gärna i centrum så hur kunde jag må så. Det var inte heller något man pratade om och min pojkvän förstod aldrig hur överjävligt det faktiskt var.
Inte förrän jag läste en tidningsartikel och tänkte ”det är ju precis så jag känner” fick jag nyckeln ut. Jag gick tio tio gånger hos en väldigt duktig KBT-psykolog i Malmö som fick mig att förstå att allt sitter i huvudet. Och mitt huvud hade förmåga att fantisera lite utöver det vanliga. För varje gång en panikattack inträffar luras kroppen att det är livsfara och ställer in sig på att fly. Adrenalinet pumpar, du kan inte springa och istället får du hjärtklappningar, blir yr och kanske får svårt för att andas.
Det har aldrig hänt mig fler gånger. Nervositet ja visst, men panikångestattacker går inte att jämföra. Det är ett uttryck många slänger sig med men innebörden är det förhoppningsvis inte lika många som känner till.
Kanske någon fler läste tidningen i morse och fick en nyckel. Och kommit upp.
Hej Karin!
Jag känner igen mig i din beskrivning av hur du upplevt panikångest. Exakt samma för mig. Skillnaden är att jag mer eller mindre löst det själv, med nackdelen att ångesten vidareutvecklats till en sorts social fobi (som jag också jobbar med att motarbeta), specifikt rädsla för nya situationer med fokus på mig, som att presentera sig för ett grupp människor. Stort problem för mig eftersom jag ”gör karriär” inom ett område som kräver föredrag/presentationer/möten etc.
Vem är psykologen du skriver om?
Du har redan kommit lång som utsätter dig, men för att bli helt kvitt är KBT bra. Han heter Anders Nymansson tror jag. Det är tio år sedan nu.
Där ser man, tack för att du också tar upp ämnet!! Det jag ville få fram i den där krönikan, var att det är så dumt om det blir en hemlighet av såna här problem. Istället för att man snabbt får hjälp och kan ta sig ur det, riskerar man att hela livet börjar kretsa kring panikångesten.
Min mamma led fruktansvärt i 20 års tid innan hon ens visste vad det var hon hade och kunde söka hjälp för det. Hon kommer ifrån en liten by i Norrbotten, där var psykiska problem skambelagda och därmed hemliga. Tänk om hon hade kunnat läsa ditt inlägg då. Kanske, kanske hade hon förstått att hon inte var galen och att det gick att få hjälp.
Själv fick jag snabbt hjälp, just tack vare att min mamma varit så öppen med det och snabbt förstod vad som var på gång. Först fick jag vanlig samtalsterapi, det gav ingenting. När jag till slut fick KBT så behövdes bara 4 gånger för att jag skulle bli ”bra” (panikångesten har inte magiskt försvunnit, jag har lärt mig hantera den och slutat vara rädd för den = väldigt få attacker de senaste 5 åren).
Jag tror att det handlar mycket om att släppa skräcken för panikångesten. Det svårt att förklara för den som inte upplevt det själv; det är så intensivt obehagligt, kroppen reagerar som om den vore ställd inför döden. Anders Bagge beskrev det bra när han sa att det är som att vända sig om och se en buss komma emot en i full fart och veta att man inte kommer att hinna undan – bara det att känslan stannar kvar i kroppen en rätt lång stund. Jag brukar beskriva det som en väldigt fysisk upplevelse. Rent logiskt har man ingen aning vad som händer, det är kroppen som reagerar. Man blir på något sätt märkt av det, fullkomligt livrädd för att behöva uppleva det igen. När man är inne i det blir det ju en ond cirkel där själva rädslan för panikångesten utlöser nya attacker. Därav poängen med KBT.