Jag har inget mer att säga idag. Så känner jag inför imorgon. Orkar inte slösa några ord. Orkar inte prata om det. Orkar inte försöka lösa saker som inte vill bli lösta. Orkar inte låta energin spillas åt ingenting, åt en tävling, en Illvilja, en ingenting. Åt en dag som kommer vara borta i morgon. Åt dagar månader år som kommer vara borta. Men nu är luften tjock av slem. Och jag orkar inte prata när luften är tjock. Jag har försökt men det spelar inte roll om mina ord är bomull skickade med en yvig söt kattunge om de landar som en ilsken väsande svan. Jag måste vänta. På tiden. Även om jag lärt mig att den inte förändrar något om den inte vill förändras. Bara då. Men jag tror ändå på tiden. Måste. För jag tror inte på att något vill förändras. Eller vara vänligt. Så jag räknar timmar. De går alltid framåt. Det är bra. Framåt är bra. Och jag står upp. Jag står upp. Även när luften är slem.
När luften är slem
12 januari, 2017
