Under helgen som gått har jag inte bara varit i Budapest, jag har även filosoferat över min plötsliga åldersnoja. Format några tankar, några rader i huvudet när jag legat och bubblat bland tjocka män i termalbaden. Tydligen låg det inte i Buddaluften utan i Malmlöluften.
Sätter på datorn denna måndag och blir uppdaterad om det stora bloggämnet för stunden – ÅLDER. Med grunden i klubbvärldens åldersgränser vara eller icke går tangentborden varma hos de som är för och de som är emot (en till) och de som vill vara den första som ens tänkt tanken.
Denna totala svenska åldersnoja som skulle kunna undvikas i klubbvärlden om man vågade profilera sig ännu hårdare med musikval, bokningar, inredning, inbjudningar, events, priser och lokal. Då skulle det falla sig naturligt. Hitskidsen skulle fortsätta hänga på Slagthusets massupplevelseindustri och indiepopparna skulle hitta sitt tillhåll. Det funkar i storstäderna där urvalet av klubbar är stort och där var och en kan nischa sig utan att det skapar problem för intäkterna. Men Malmö har en bit kvar. Visst har det hänt mycket de senaste fem åren på klubbscenen, men vi är fortfarande en liten stad där alla samlas på ett och samma ställe. För alla vill gå ut, alla vill dansa, lyssna på bra musik eller bara dricka öl i baren. Det enda säkra kortet för klubbägaren är att höja åldern för att utesluta vissa kategorier av publik, frågan är bara om det är rätt kategori som stängs ute.
Att inte känna igen ens 20% av de som hänger på favoritklubben, att inte vara den som självklart dansar på borden på Jeriko varje lördag och går hem med dj:n efter stängning och att stadens nöjesprofeter ligger under 25-årsstrecket visar att en ny publik är på intåg och att vi får dela scenen med dessa nya, hungriga. Alla har varit där… hela Malmö kan inte bara gå och bli äldre även om de gamla veteranerna fortfarande är kungar på efterfest.
Det är bara att ge lite plats åt kidsen och hoppas att de puschar kulturen ännu mer framåt! Vi visar, de följer, de tänjer, vi följer. Skål!
