Det är skönt att ta över ett jobb och bli inbjuden och välkommen med ett stort och öppet hjärta, och inte gå rakt in i en vägg av avfärdande prestige. Vilket ofta är fallet. Då står man naken och får börja på en igenvuxen väg. Men den person jag efterträtt skövlar istället fri passage, ger tips, berömmer och ser till att jag kan kliva rakt in i en värld som jag tidigare bara nosat på. Om alla hade en sådan passion för sitt yrke att de försökte inviga alla andra i densamma skulle det alltid var enkelt att vara ny på jobbet.
Idag får så jag och Rebecca, som kommit hem från Holland över helgen, frossa i nyfångade ostron direkt från fiskaren. Eller om andra frossar så tar jag några få. Jag är rädd att de ska nypa mig i magsäcken.
Mamma har försökt lära mig äta ostron hela min uppväxt genom den pedagogiska ”Du kan spruta lite citron på ostronet, så blinkar den och då tar du den”. Det är bara det att den frasen påminner mig mer om hur levande de är än något annat.
