Jag hatar en man. En sådan där plirig hatkärlek som tränger sig på eftersom han påverkar mig. Utmanar mig och mina tankar. Skrattar med mig. Klär av mig naken och ser hela skiten. Utan att för den skull vara i närheten. Ett mail, en kommentar räcker för jag förstår varenda ord och allt där emellan.
En gång var jag förälskad i honom, precis som så många andra malmöflickor som somnat på moln en natt eller kanske flera. Men det var då och då försvann. Så när mitt då blev till hans nu och han klädde av sig alla kläder, slängde dem i en hög på golvet och skrek att jag skulle få allt inifrån och ut blev jag stum. För mitt nu är just nu väldigt mycket mitt.
