Plockade upp kidsen på förskolan vid nio imorse. Vi tog kulturbussen på äventyr till Konsthallen! Väl där myllrade 17 barn mot grindarna och 4 ”fröknar” försökte hålla uppsikt över dem. ”Akta cyklisterna, håll er kompis i handen, kasta inte vantarna där.” Många förmaningar blev det.
Så vällde vi in på Konsthallen, under spänd förväntan. De gav stränga order om att ”se men inte röra” – För fyra- och femåringar! Hur skulle det gå till?!
Jodå, det gick fint.
Under översyn av en pedagogisk intendent gick vi en guidad tur på tå genom det pyttelilla, intrikata universum Sarah Sze (+9 assistenter) använt 3 veckor för att bygga upp. Utställningen var cool, ett miniuniversum av sorterade prylar, vatten och växter, nystan och böcker. Ordnat kaos, tillfälligt med inte slumpmässigt; En samlares våta dröm? 
Efter visningen började det roliga. Hela gänget gick upp i ateljén för att skapa själv, med inspiration av det de sett och hört; härligt! Visst började det lite ”lagom svenskt” när en unge kom på tanken att göra ett fiskespö, hakade resten av gänget på. Men så småningom kröp originaliteten in, nu skapades det för fullt i rummets alla hörn och med alla tänkbara material. Resultatet av barnens gemensamma skaparkraft blev två unika skulpturer, som kan beskådas och beundras om ett par veckor i en separatutställning på Konsthallen tillsammans med andra förskolebarns alster. Gå och se, det blev råfint!
Hemresan var heltokig. Att åka kommunalt med 17 barn, på lunchen, när dessutom bussen före satts ur bruk och halva Malmö klämt in sig på samma, är en upplevelse utan dess like. Plötsligt förstår jag uttrycket packade som sardiner och det är inte mysigt alls. Mysigt var däremot alla kramar och coola teckningar jag fick när dagen var slut! Dagisbarn rockar!
I alla fall i lagom doser.
