I år längtar jag lite extra efter nästa år.
Men vi kan prata mer om det då.
Veckans vändning
För bara några veckor sedan gick jag med i en pensionsförening för att komma åt deras gräddade bostadskö som endast de som jobbar med media har tillträde till. Alla har tjatat på att jag borde gå med men eftersom vi hade planerat att köpa en lägenhet har jag inte tyckt att det var lönt. Men så till slut var jag så trött på att gå upp på söndagar, bläddra i tidningen, köra en bostadsrunda, bli ovänner och bli frustrerad. Så jag gick med.
Inte trodde jag att de skulle erbjuda oss en lägenhet på Gamla Väster efter fyra veckor. En sekelskiftes med jättebalkong. Vi gick och tittade på den och verkade vara de enda där och tänkte att vi hade en himla tur med allt. Trots hyresplastgolv, tråkigt hyreskök och hyrestoalett så som det brukar se ut med billigt materialval var den bra.
Dagen efter måste man svara ja eller nej. Tre nej och man åker längst bak i bostadskön igen. Vi tackade ja. En dag senare fick vi veta att någon som låg före i kön hade tackat ja utan att ha tittat på lägenheten ens. Först blev jag knäckt för jag var säker på att vi skulle få den. Sen blev jag rätt nöjd över att inte behöva flytta från vår fina funkis i Slottsstaden, omringad av parker och fågelkvitter. Jag älskar lugnet här. Resten kan jag cykla till.
Så igår ringde de. Tjejen som stod före oss i kö hade hoppat av. Lägenheten är vår. Om inget nytt kommer ivägen.
I mars flyttar vi till en helt ny stadsdel. Det fyller mig med otrolig separationsångest och aldrig har jag gillat min lägenhet så mycket som jag gör nu. Samtidigt vet jag att vi måste flytta.
Till något som är vårt. Och inte mitt.
Några dagar i december
Svarrrrr på fredagsfrågan
Sen tar vi juluppehåll från ff. Det behöver både ni och jag.
Vilken musikstil kommer att dominera 2010?
Arabisk folkmusik.
Skall man binda upp sig på ett digital-tv abonnemang?
Nej. Teven är ful och SVT-play har just släppt sin iPhone-app. Lägg pengarna på ett nytt duntäcke istället.
Vilket blir ”det stora fyndet” på mellandagsrean?
Nedsatt brunkål.
Vad får jag i julklapp?
Mig hurra!
När kommer ni upp till Sthlm?
Den 30:e, men utan skidkläder. Det får inte plats i väskan och vi hinner inte åka ändå.
Blir det schlagerfest hemma hos er i år nu när vi flyttar hem?
Jag kommer aldrig någonsin ha en schlagerfest. Det vet du.
In i glöggmolnet
Helgens glögg var mys. Mys, ordet som spridit sig likt en svininfluensa över radhusen och samtidigt ingivit skräck i kvarteren runt Folkets park. De hatar ordet lika mycket som de är rädda för att sitta där med fredagstacos och idol. Men alltså lördagen var mys. Först var jag lite ledsen för det var jättemånga som hörde av sig och inte kunde komma bara några timmar innan vi öppnade vår lägenhet som var fylld av hemgjort godis, ljumna (okej, om man micrade dem) lussekatter och öl. Men så kom mina nära vänner som trotsat snödrivor, och några som jag inte alls trodde skulle komma överraskade och jag hann faktiskt sitta ner och prata med alla. Vi fick två bröllopsinbjudningar under kvällen, jag fick en sen 30-årspresent, vi fick ett rikslöp från Sydsvenskan med mig och Tomas på som vi inte hade en aning om hade gått som löp och jag somnade i ett moln av sötsliskig glögg på soffan mitt i natten. Nuärdetjul.
Frrrrrredagsfrågan!
Som vanligt kan ni fråga mig precis vad ni vill och jag svarar. Hittills har jag bland annat berättat om när Tomas och jag träffades, varför Kure Kure inte har vänner i sin bransch, om det är farligt med lightläsk, om visitkort är inne eller ute och om jag ställer ut mina katter. Ingen har än så länge frågat vad Dolph gör nu för tiden. Men det kanske kommer.
En injektion i höstmörkret på Malmö Central
08.08 varje morgon samma resa. Samma grå väg. Människor som går med blicken riktad i marken och slussas som boskap genom gångarna, upp på perrongen, in i vagnar och iväg. Rutin. Och så en dag möts jag, och vi, på Malmös tågstation av det här! Plötsligt bryter någon vår vanliga gång och jag skiner upp. Någon har tagit stationen, som just nu är en byggarbetsplats där det hamras och höga väggar har rests för att avskärma, och gjort den till något. Något vackert. En lång kall gång har blivit varm och röd. Tack!
Fispsykologi
Det här med offentliga fisar. Man står där tillsammans med ett gäng halvbekanta på lokal och plötsligt uppstår en unken fislukt. Alla vet att det är någon bland oss men ingen säger något. Det första man tänker är; vem är det som fisit. Det andra man tänker är; tänk om någon tror att det är jag. Antingen står alla kvar med stålansikten, försöker fortsätta konversera som om inget hänt och härdar ut, eller skingras gruppen en aning för att röra sig bort från lukten. Sen börjar spaningen. Vem i gruppen ser mest fisbenägen ut? Han med skägget kanske, eller hon med stor tröja, är hon inte lite uppsvälld idag ändå. Tänk om någon tror att det är jag. Ser jag fisbenägen ut? Nej, varför tog jag på mig de där slaffsiga byxorna idag, då tror ju alla att det är jag. Och om man sen skulle säga; det var inte jag. Då tror alla att det var jag. Detta hände igår när jag var ute och drack öl, men det var inte jag. Och eftersom jag skriver ett helt inlägg om situationen kommer alla tro att det var jag. Fispsykologi.