Hurrrrrra. Jag är på jobbet, med dubbla byxor och tjock svart tröja. Det vill säga svettig. Läs nu samma mening men med Katla-dialekt så ska du se att världen blir ljusare.
Idag ska jag bestämma mig för avslutet i en fet kampanj. Det kan ta hela dagen. Ju färre ord desto mer ska de vägas. Jag vill inte ens tänka på summorna mina fingrar jobbar med.
Idag blev jag varse Malmös minimala storlek och min egen historia. Allt på grund av nätet som gör att världen blir ännu mindre än vad den är. Ibland gillar jag det. Idag inte. Man kan råka hitta ett mail från en gammal historia, med en bifogad svettig mobilkamerabild som han tog, och lade upp som bakgrundsbild där och då. Sen kan man plötsligt råka se att samma gamla historia på FB blivit vän med en person som man under stundens rejäla hetta berättat allt för. Allt från ingående redogörelse av sms-konversationer till kroppsvätskor. Sen kan man råka googla den gamla historien för att inse att historien finns närmre än man tror. Puttrande. Och inte alls i ett annat land.
Jag smakar nu inget alls, inte ens turkisk peppar. Jag blir lika chockad varje gång det händer och testar mig fram och utmanar smaklökarna men icke. Hur kan sinnet utplånas så totalt. Jag längtar efter mitt lukt- och smaksinne så.
Tomas lyssnar på Adele i köket och lagar mat och vi har hyrt Juno. Granen har slocknat för att katten har ätit upp delar av julgransbelysningen. På riktigt. Jag har två stickade tröjor på mig och en filt och tror att jag måste ligga i sängen imorgon och inte åka till kontoret och smitta andra. Men jag har tvingat Tomas att pussa mig på munnen.
Igår frös tåget fast i Falun. FRÖS FAST. Vår resa till Stockholm blev lång, utan mat och vatten. När vi kom fram kunde vi knappt prata, läpparna var torra och nariga och kroppen skakade matt. Jag klarade inte ens av att lyssna på P3 dokumentär och när vi kom fram sprang jag in på Pressbyrån, tryckte i mig kexchoklad och banan och landade i Hammarbysjöstad, åt Bulgugi, drack rödvin och bytte blöja för första gången i mitt liv.
Vi ska fira Nyår i Stockholms skärgård, i ett vackert hus, ritat av Jessica Folcker kille (haha B-namedropping) som några vänner försökte para ihop mig med en gång, men alltså nej. Vi är tretton som ska basta och äta Martins vällagade Gulasch till lunch och världens middag ikväll. Älskar att fira med mina älskade nära vänner och älskar lite att de har en enorm kärlek till vin och mat. Det är det som är nyår. Vin och mat. Och sedan jag träffade Tomas är det inte bråk vilket annars verkar ingå.
Bråka inte. Ät och drick. Och kramas. Kram.
Vi har -23 grader i Falun. Jag vet att detta kan låta fullständigt omöjligt för den som sitter i en lägenhet i Malmö men det är fullständigt sant. Inte nog med det. Vi ska gå ut också. Det är här problemet börjar eftersom någon viss person sa till mig att det inte var så kallt så jag har inte packat ner understället. Däremot är jag glad att termobyxorna fick följa med. Jag ska nu testa dem i Falu Koppargruva.
Jag och Tomas är ute och går när något plötsligt kommer flygande i luften och landar framför våra fötter. Ett par trosor! Vi tittar oss förvirrat runt. Åt höger, åt vänster och upp mot fönsterna ovanför oss. Eeeeh.
Det är knäpptyst och öde och inte en människa så långt ögat kan nå. Märkligt. Jag nyper tag i dem med mina fingrar och håller upp dem. Men, det är ju mina trosor!
Typiskt mig att lyckas få med ett par trosor från packningen i kläderna som sedan flyger ut när jag gestikulerar. Och inte var det ett par små spetsstring heller. Nej då. Ett par rejäla, nästan vinterfodrade, lindexvarianter lägger sig pladask i snön framför våra fötter.
Det finns ingen tid på året som bloggtrafiken dyker så långt ner i diagrammet på google analytics som vid jul. Jag har bloggat ett tag nu. Känner igen mönstret. och känner mig lite ensam. Det är ju ändå så att ni spelar roll. När jag får livstecken blir jag glad och får inspiration att skriva nästa dag. Och nästa. För annars vore det ju att prata rakt ut i en tom luft. Utan någon som lyssnar eller svarar.
Så jag ska tänka på er som ändå tittar in hit idag när jag berättar att jag just nu, för några minuter sedan, såg min livs första vilda älg. Två stycken faktiskt, i en vit skog på väg mot Falun.
Så kan ni tänka på mig, hoppa ur er RSS, in på sidan och lämna en kommentar. Den behöver inte vara genomtänkt, inte en åsikt eller ett argument. Det räcker med ett ”hej”, eller ”kul!”. Det är roligare än att se dig som en stapel i Google analytics.
Hej!
Jag knarkar jul i hela december och förstår inte hur någon kan klaga. Utan julen skulle november och december gå ihop till en seg mörk massa utan tydlig början eller slut. Jag sitter varje dag från den 1 december, tänder ett ljus i taget på adventsljusstaken, sätter på julmusik och myser så att det sprutar ut ur öronen. Alla tänder upp i sina fönster och vi får pynta med töntiga tomtar, glitter och massor av guld utan att behöva be om ursäkt.
Min lägenhet är fylld av julgodis tack vare min bror och Tomas. Hundra stycken knäck till exempel. Och jag undrar nu. Finns det något julfirande för ensamma och hemlösa som tar emot gåvor? Jag vill i så fall gärna köra dit i morgon innan jag åker mot jul hos mina föräldrar.
