När jag är hemma, då är jag oftast ensam. Man kan då välja på att äta chips i mysbyxor och fisa högt, surfa in på samma sida på nätet så många gånger att man börjar googla ”internetberooende”. Man kan pyssla, klistra in bilder, måla naglarna och ta långa bad som perfekta flickor gör.
Man kan laga god mat. Och äta upp på 7 minuter.
Vi satt och lät ögonen vila på solnedgången i Västra hamnen igår. Funderade på om vi kunde tänka oss att bo där eller inte. Tysta. Eller pratade om framtiden. Då kommer en unge springandes över torget intill havskanten med jeanen nere vid fotknölarna och snoppen hoppandes i samma takt som han skrek något med bajs. Mamman rusar instinktivt från andra änden, lyfter upp killen och håller honom högt framför medan hon springer mot räddningen. ”BAJSA BAJSA”. Hon hinner till närmsta gräsmattan i rättan tid.
Tomas följde det hela storögt. Och där skjöts eventuella barnplaner upp med ytterligare år. Tack för den, Unge.
Reklambyråns yngsta anställda skickade en dag ett mail till VD:n och sa att hon borde ha hans jobb. Och fick det.
Jag älskar framgångsnyheter. Gärna om de petar gubbarna i näsan och handlar om unga tjejer som tar plats, är grymt duktiga och lyckas! Och ännu mer älskar jag när män (kvinnor får en parentes) lyfter fram sina yngre förmågor på det här sättet i stället för att klamra sig fast i sina kostymklädda gamla vänner. De är båda förebilder för en bransch som behöver det.
Det ger inspiration och talar om för alla oss andra att det är möjligt. Ser du det framför dig är det möjlig. Jag ser DET framför mig!
Hörde en otrolig smäll i natt som omöjligt kunde vara åska, inte ett pistolskott heller. Tog upp mobilen och tänkte att jag skulle komma ihåg tiden. Att det kanske skulle bli viktig information senare. Läser nu i tidningen att de sprängt en bankomat på Södra Förstadsgatan. Tyvärr så glömde jag bort exakt klockslag under natten och kan inte bistå polisen med min hjälp.
Jag har träffat en del killar som borde genomgå lobotomi men den här killen, han är i en klass för sig själv.
Tackar Sofia för den länken.
You’re confusingly hetero. Your friends know. Your family know. You’re probably the only one who isn’t sure on where you stand.
I kampanjen för Pridefestivalen belyser man den illaluktande heteronormen som sätter förväntningar på oss som vi kanske inte är bekväma med, oavsett läggning. Som att vara tvungen att skratta hö-hö-skratt med grabbgänget, välja killracket i brännboll eller att få baries varje julafton när man egentligen bara vill leka med bilbanan.
På Stockholms Prides kampanjsida skriver du in ditt twitternamn och får tillbaka en analys över hur hetero du är. Ett bra sätt att använda befintliga digitala verktyg i reklamkampanjer.
Malmöfestivalen gör inte mycket väsen av sig i år och jag har lyckats parera den. Kanske för att festivalen flyttat från mina kvarter till andra sidan stan. Kanske för att jag ätit allt slaskblask, spytt över en langosräka i bajamaja och sett Timbuktu femtielva gånger. Jag bor här och har hamnat i facket som inte bryr sig. Inte som hatar, men som inte bryr sig. Jag strosade runt i matosen som en gång gjorde mig nyfiken för att tillslut äta en hamburgare, nåväl en på kött från en närliggande gård och med en smakfull aioli till, men ändå.
Jag har sett Anna Ternheim, som jag sett tidigare, och jag gick hem från Bob Hund, som jag sett tidigare. Jag missade A Camp och Gaby and the guns idag. Det är tre dagar kvar och innan skiten, som det kallas i folkmun, tar slut. Jag tänker trotsa viktklubbens 1300 kalorierregel och trycka i mig den festivalmat som kletipleti röstat fram som den bästa.
