Vad i.
Jag ligger inte på ”top 25″på bloggtoppen denna vecka.
Nej i stället ligger där bloggar med namn som
En blondins värld
En bitter blondins blogg
Mitt liv som modell
Marie Polsjö – sveriges hetaste fotoblogg
och den bästa;
Våfflan vilken handlar om en hund.
Tycker att det ska bli bloggstopp nu.
Jag sitter här med kanske den största godispåse bredvid mig som jag någonsin köpt för eget bruk. En efter en stoppar jag dem i munnen och ser framför mig hur man kommer med en gul lyftkran för att bära ut mig från fjärde våningen en dag.
Samtidigt läser jag en tonårsblogg där varje inlägg, förutom Shiiiiit och fy jag så jä gooooo, är kantat med hur många centimeter hon gått ner samt bilder på ”saaaaaa snygga modeller”. Jag blir smått skrämd. 0-size modet ger mig fullständig panikångest. Inte för att jag på något sätt tycker att det är snyggt men för att jag ändå känner mig som en valross som gungar på en strandkant när världen runt omkring matar med hur vi ska se ut. Och det är fan inte normala ideal.
”1 cm”, ”2,5 cm kvar till målet” skriver den redan smala 16-åringen och pressen som hon lägger – på sig själv – verkar brutal. Visst ojjar jag mig över låren när jag tittar mig i spegeln och visst gjorde jag det säkert som tonåring utan några som helst tecken på former. Men att stressen verkar bli värre och värre får mig att må smått illa där jag sitteroch ogenerat trycker i mig toffe och hallonbåtar. Kanske för att kompensera pmssuget men också att jag inte rökt på sju dagar.
Men någon stans intalar jag mig själv att det är bättre att gå upp fem kilo än att suga i sig giftiga cigarettämnen. Det finns trots allt lyftkran.
Jag levde med en man ett tag som i sin tur levde på kycklingfilé och proteinshakes i stora drag. Efter den sedvanliga joggrundan och ett två timmars styrkepass i jakt på den perfekta kroppen med 6 synliga magrutor fanns det inte mycket ork för annat. Denna kroppsliga hets är så avtändande att en vinst för ”best body” i manhunt international snarare är ett bevis på ett sorgligt kapitel.
Trots att denna man påstod sig älska min kropp och endast dömde sig själv efter hårda kriterier fanns den alltid närvarande. Känslan av att alltid behöva vara fit och snygg för att platsa i ögonen på någon som egentligen inte såg någon annan än sig själv. För visst kan en kropp vara vacker men när det övergår i fixering blir det bara fult.
Kanske det var den gången jag trotsade alla regler och bjöd på förbjuden pasta som fixeringen släppte och de insjunkna catwalkkinderna sakta byttes mot piggare ögon. Att ständigt dömma sig själv så hårt, enligt idealets fula och hetsiga regler, skadar inte bara en själv men också den man har i sin närhet. Jag vill inte behöva suga in magen för att en hand rör vid den. Jag vill gärna känna mig vacker ur alla vinklar. Och då kan man inte dela säng med en man som nyper sig själv i fläsket som inte existerar och suckar djupt.
Jag måste försöka lösa det här med min höga kvarskatt och lusläser alla avdrag. Fastnade för denna.
”Bärplockning — den skattefria gränsen höjd
Den skattefria gränsen för försäljning av vilt växande bär, svampar och kottar som du själv plockat har höjts från 5 000 kronor till 12 500 kronor.”
Alla verkar ha vårkänslor och Malmö bubblar . Uteserveringar öppnar och nya klubbar ploppar upp och det går ju inte att hinna med allt med heltidsjobb och endast 24 timmar per dygn.
Att stå och göra tråkkoreografi i ett vardagsrum när det spelas ”booty-base och techhouse” med dj-duon Brenda Walsh på Golden ikväll är en riktig plåga. Torsdagsklubben Marrymaking borde vara ett perfekt kvällsgöra för oss som inte vill sitta still någon dag i veckan.
Ibland får jag en önskan att var generisk. Som när den stora Lykke-Li-knuten högt upp på huvudet kommit och ska bäras av alla. Men ändå…. jag vill också ha en. Det spelar ingen roll att alla ser likadana ut. Jag är köpt. Modeslav.
Men inte så pass mycket att jag tar på mig ett par mörka fyrkantiga nördplastbågar till det hela.
Det måste vara det yttersta beviset av att inte vara egen. Utan som modet vill mest.
Jag hör hur de tränar inför valborgsmässofirandet i pildamsparken. Ljudet viner genom luften och det låter precis så pampigt som det brukar.
Min relation till valborg har tidigare varit ett litet ris på ridbanan, varmkorv och manskör bestående av pappa och några grannar. Chocken när jag för första gången fick se Malmös firande sitter i än.
Med stora staket, poliser, tusentals människor, en ljusshow över pildammarnas trädkronor, akrobater och fyra små scener som ringar in publiken som samlats på ”tallriken”. Och så det burrande basljudet som får gräset att resa sig och som uppenbarligen hörs ända till min balkong i Slottstaden.
Jag rekommenderar alla lantlollor och stadsbor att pilla sig ner även om bålet är för stort för att grilla varmkorv på. I år delas det ut 3D-glasögon klockan 21.30. Det kallas utveckling.
Jag skrev något liknande förra året och skänkte den fridlysta igelkotten en tanke.
