Efter varje klass är det någon exalterad, svettig tjej som kommer fram med ett stort leende för att säga att det här är det bästa hon vet. Men nu är jag så där svensk igen och vågar inte skriva vad de egentligen säger utan lindar in det i bomull och tonar ner…
Det är i alla fall fina ord som jag tar med mig…
Till klockan 06.00 imorgon bitti då jag hatar hela världen och mest dem som delar ut tidningen mitt i cykelvägen.
Kan ni också få den känslan när ni råkar höra en grymt bra låt, ett beat, ett intro, en djup skorrande basgång.
Ett glädjeskutt rakt från magen upp i hjärtat och tillbaka. En bergochdalbana.
Som kittlar till.
Det tål att sägas en gång till. Trentemöllers senaste album måste vara ett av de bästa som släppts på länge. Jag får samma känsla i magen som när jag är kär. Det gör liksom lite ont och jag måste le stor mellanåt för det är så sjukt bra.
Som en mix av Sharon Phillips Want 2 Need 2. (gammal)
Eller Moan. (ny)
Aj. Aj. aj.
Förstår inte varför Punktse:s krönikörer så ofta måste fylla ut sina texter med ord som fitta, kuk, knulla, mutta. Som om texten skulle kännas mer intressant och banbrytande med en kaxig skribent bakom som faktiskt vågar. Jag blir bara irriterad. Ämnena handlar ofta om att ta makten över könet eller slaget för att få vara hårig med mer eller mindre personliga beskrivningar av det egna könet.
Nej Isabel Hillborg jag vill inte veta att du har grova hårstrån. Nej Sonja Schwarzenberger jag vill inte höra dig beskriva en skrynklig, som du kallar det, murra, i detalj när jag dricker mitt morgonkaffe.
Ibland har dessa krönikor något bra att säga. Synd att det inte kommer fram förrän i sista stycket då alla könsordsharanger är avklarade.
Jag åt korv med pulvermos överdimensionerat med lingon enligt eget önskemål plus ketchup och senap från Snabbt&Gott på Mariedalsvägen i natt. Det var inte gott denna gången heller. Förstår inte det rutinmässiga begäret följt av besvikelse.
Jag åt en god kycklingsallad på Spot i Fredags och beklagade mig som vanligt över deras borttagna delí. Jag hälsade på fyra andra inne på restaurangen och förstod att jag har bott i Malmö ett tag nu. Mamma berättade att mormor slängt sina dräkter från Chanel varpå jag höll på att sätta rödlök i halsen. Jag kommer aldrig äga en chaneldräkt. Sorg.
Jag åt Weight Watchers frysta biffar med grönsakspytt från ICA på V.Rönneholmsvägen idag av ren lathet och tidsbrist. Den smakade ingeting men jag blev jättesmal efteråt. Och så kom jag att tänka på GI-metoden som alla väninnor hysteriskt följer och vägrar äta potatis. Enligt viktväktarna får man äta hur många potatisar som helst för bara några ynka poäng och de går ändå ner i vikt. Så kan man köra GI när man inte äter potatis och viktväktarna när man äter potatis. Jättebra!
Sitter och jobbar en söndag och försöker hitta goda exempel på kampanjer som håller sin idé i alla kanaler. Försöker att på ett kort sätt kunna förklara samspelet mellan text och form utan att gräva in mig i svåra ord eller detaljer. Men att skrapa på ytan på något så stort är som att endast äta skalet på en banan och aldrig veta hur innehållet smakar.
Gud vad jag älskar metaforer. Amerikanska såpor är experter på detta grepp.
Hur som helst. Vill ju gärna beröra ämnen som engagerar mig när jag nu får tillfället att tala om reklam. Då skulle jag vilja prata om att sluta skrika och våga vara ärlig. Om värdet av ett varumärke. Om strategi och bärande idéer. Och så skulle jag vilja prata om varför just denna gorilla står för varumärkesbyggande reklam i en framtid.
