Jag förstod aldrig förut hur de små utvecklingsstegen för en bebis kan bli så enormt stora för föräldern. Jag har hört mammor och pappor ivrigt berätta att nu vänder han dig själv, greppar saker eller gör bubbelljud och tyckt föräldrarna var både överdrivna och tråkiga.

Nu förstår jag.

Varje dag umgås jag med denna lilla nya person som timme efter timme förändras och upptäcker världen. Hur häftigt är det inte att få följa en människas upptäcktsfärd och hur han lär sig steg för steg det som är självklart för oss. Hur han vaknar på morgonen och gör något nytt.

Jag är så tacksam för att få vara med.

Koncentrationen när han upptäcker och försöker nå sina fötter, strålande glädjen när han förstår att han kan använda sina ben att hoppa med, hur mysig en tygbit kan kännas mot huden. Att någon kan stråla så. Jag följer allt med största intresse och närvaro. Vill inte missa något för världen. Jag bubblar om allt han gör utan att förstå att för en utomstående är det inget. För mig är det allt. Varje vecka nya milstolpar. Frustrationen och sedan glädjen när han kan.

Första leendet
Första skrattet
Första gången han lyckas medvetet greppa tag om något
Första gången han rullar över på mage
Första gången han tittar en i ögonen och för en koncentrerad konversation med egna ljud
Första gången han upptäcker träden
Första gången han ser katten (tog 3 mån)
Första gången han sitter i knät med hjälp

Idag kramade han mig för första gången. Tog sina armar om mig och gosade in sig och pussade mig med öppen mun. Min haka, min mun, mina kinder. Han gosade med mig! Han börjar bli en liten egen person. Jag var helt paff. Och fylldes sedan med värme. Att känna den kärleken. Och veta att det kommer inte vara för evigt.

Han kommer alltid upptäcka världen. Någon gång bort från mig.

Men jag kommer alltid vara hans hängivna åskådare.

”Tänk när han får sin första bajskorv. Det måste vara en jättestor upplevelse”. /pappan

Ja. Alla har vi våra funderingar kring det här med att upptäcka världen.

Nu får det vara nog. Nu åker klackarna på.

Jag fick dåligt samvete för att jag sminkade mig. Hur kunde jag bry mig när jag hade något så viktigt som ett barn att ta hand om! Och jag kände mig så fjompig när jag kom stapplandes på klackar med babysafen (=bilbarnstol för bebisar) i armen till BVC (=barnavårdcentralen). Vilken dålig självupptagen mamma! Jag borde ha regnstövlar och slitstarka jeans.

Men nu har jag gått i klackterapi. Hormonerna har lugnat sig. Och jag är så trygg i min mammaroll att både läppstift och klackar åker på. Jag kan fortfarande vara världens bästa mamma. Lite högre bara.

Tre månader gjorde lillkillen sitt första jobb och börjar således bidra till familjeförsörjningen! Swedens next top model ser ni här. Vi hängde en
hel dag i Mandelmans Trädgård, blev stylade med fina kläder från Ebbe Kids och resultatet syns i Emmaljungas barnvagnskatalog 2015. Lillkillen ville dock inte ligga i vagnarna utan bara bli buren av hans snygga modeller till låtsasföräldrar.

Naturligtvis kör jag själv en Emmaljunga. Äkta svenskt virke från småländska skogen.

Sitter på Noir och överhör ett samtal.

-Vi kanske ska öppna restaurang i Malmö. Hans pappa är typ svinrik och kan investera.
-Har ni jobbat i restaurang förut?
– Nä

Man kan inget annat än att beundra ungdomens tro på sig själva.

Man vet att man inte är önskad till partyt när det hotas med ens hatmat. ”Ah vi ska nog bara äta på något dåligt indiskt ställe”. Det är liksom som
att försäkra sig om min frånvaro.

Finns det bra indiskt i Malmö? Svar nej.

Varje skrik från en bebis är en fråga som kräver svar. Har jag lärt mig. Och jag börjar lära mig vad.

Mat.
Ta upp mig här är tråkigt.
Jag vill inte prata med kossan mer, den är dum.
Bajs.
Ett högt plötsligt ljud.
Mat.
Ta upp mig här är tråkigt.
Mat.

På långpromenad i förorten. Inte så snygg cappuccino, amningsstopp på en kyrkogård, besök i närbutiken där alla hälsar och en runda genom förortens gator. Bara en dag i mitt föräldrarlediga liv. Som resulterade i en enorm sensommarbukett.

Jag är misstänksam mot all mat som kommer med ett pip.