Om jag kunde vara tyst för en stund. Låta saker ske. Sluta vara så otålig. Då skulle min värld kanske se helt annorlunda ut. För en del saker sker endast när man slutar styra dem.
De nya mobilerna framkallar ångest.
Det finns en stegmätare på min mobiltelefon. Mycket bra om man vill framkalla ångest. Normalt sett går vi 5000 steg på en dag. En vanlig dag med bil till mitt kontorsjobb och ingen träning kommer jag upp i 1500 steg. Idag står den på 68 steg och då kan jag väl lägga till några för de gånger jag vandrat från köket till soffan, alltså 80. Det innebär att jag enligt Sony Ericsson inte får äta någon mat idag, eftersom de naturligtvis också lagt in en kalorimätare. Efter mitt Marabou och min thaimat kan jag nog räkna ut att jag gått upp flera kilo utan att titta på mobil eller våg.
Mad Money Prom Night!
Om jag dricker tillräckligt med ingefära och honung kanske jag också får gå på Prom i natt. Det kan i alla fall bara bli bättre än den Prom jag gick på mitt sista år på high schoool i USA. Herregud. Alla highschoolfilmer är en perfekt beskrivning av festen som går ut på att ha sex för första gången. Och det hade jag ju redan klarat av så varför ödsla tid på att hyra ett dåligt hotellrum. Ja, det skulle vara för håruppsättningen och klänningen då.
The Prom på Debaser utlovar också balfotografering. Undrar i vilken låda min klänning ligger…
Och ikväll är det Alexa Marlen + Kairo Sin på scen med klubbig electropop att dansa till. Bakom skivspelarna; Rive Gauche Emil Broomé, Mattias Kroon, Carl Reinholdtzon Belfrage och värdinnorna så klart.
SOS
Jag är inte jättesjuk. Men så pass gnällig att ett alarmsamtal till ett ex som får komma med thaimat och halstabletter är på sin plats. Det är väldigt bra när man är sjuk – med ex som skiter i att det ser ut som om hela världen har rasat samman och jag var i epicentrum. Det är lika bra att lägga till blockchoklad, chips och en dvd i beställningen. Kanske har jag även en hylla som behöver spikas upp…
Its just my luck
Om håren över armarna reser sig av en riktigt bra reklamfilm, om det kommer en tår i ögonvrån och om jag låter videon gå om och om igen. Har jag valt rätt bransch då? Eller är jag bara en person som påverkas på djupet av en låt, en vinkel en tagning.
Jag ryser när jag går på bio hör ett effektljud. Det behöver inte vara musik eller ett vackert ögonblick. Det kan handla om ett överväldigande ljud som får hyn att spänna sig runt låren och hårbotten att dra ihop sig.
Jag älskar det.
Den trendiga soppåsens intåg?
Sitter ner på huk och rotar febrilt efter en påse att använda till sophinken i köket. En efter en drar jag ut dem från ett skåp. IIsa af malmo, H&M, en H&M till, en tredje, Solo, Systembolaget, Mitti, Gina, Monki… inte en enda påse från Ica. Här ser vi inte bara mina vardagsvanor utan även ett problem som sträcker sig längre än till min ytterdörr. För visst måste det finnas fler än jag som snarare äter ute, köper med sig ett paket mjölk som bärs under armen och lägger resten av pengarna på shopping utanför matbutiken. Denna trend borde klädesbutikerna tänka över. De borde se en öppning för att skapa den ultimata shoppingpåsen som inte bara är snygg så att man vill gå och flasha med den på stan men också göra att den passar för bananskal och kaffesump. Eller ska vi gå ner och köpa en påse från Ica bara för att ha något att knyta ihop när veckans rester samlat sig i lagom stor hög. Nej, H&M här får ni skaffa andelar.
”Facebook äger dina privata bilder”
Gick att läsa på Metros löpsedlar idag. Ja, då är det väl bara att lägga upp nakenbilderna och hoppas på det bästa. Toppnoteringen borde vara en cmykad 170 dpi bild på page 3 i The Sun.
Har man riktig tur går någon av ens bilder upp på stora reklamtavlor när Pevaryl gör reklam för svaminfektioner i huden. Härligt. Det gör ju inget att Facebook cachar in pengarna, eller vad reklamen handlar om, bara man får synas. 112 bilder finns att välja på i mitt album. Go go go Facebook.
Om man stämplar varje bild med en stor rosa stjärna, då kanske det inte är lika intressant?
Twiggy
Nu har hon legat på mitt skrivbord för länge. Eftersom jag rensar och hon är så vacker kan jag inte förmå mig att dra bilden till papperskorgen. Men vad ska jag ha henne till. Twiggy. Hon får följa med mig via bloggen i stället, så kan jag äntligen rensa macen. Varför kommer inte twiggysminket tillbaka med storm. Jag vill också ha långa lösögonfransar och vit kajalrand utan att känna mig som en ledsen dansk clown.
What next.
När man velat ha något länge släpper allt plötsligt på en gång. Som att söka ny lägenhet. Får man väl en ploppar det genast upp fler. Eller som att söka jobb. Erbjudandena kommer sällan ensamma. Igår blev jag uppringd av en rekryterare inom mediebranchen som frågade om jag sökte jobb som copywriter eftersom hon hade en tjänst som hon ansåg skulle passa mig på en byrå i stan. Jag har ju precis tackat ja till ett jobb som jag verkligen ser fram emot och är nöjd med, så utan att veta vilken byrå det pratades om tackade jag nej. Ha – jag tackade nej till ett möjligt jobb som copy på en byrå. För några månader sedan sökte jag några jobb i veckan. Nästa projekt är äkta kärlek. År 2008 eller kanske 2009. När de trettiofemåriga skilsmässopapporna kommer ut hungriga efter nytt kött – medvetna om vad som gäller. Uff.
Ingefära och hett vatten
Herregud vad en liten halsinfektion kan göra en matt. Att gå på mingel med Nöjesguiden, dricka en öl på Tempo och lite Detroit Lounge eller köra AW med Dygnet Runt känns som ett väldigt stort projekt. Jag orkar inte bry mig om något alls och det som förut kändes som engagerande rycker jag nu på axlarna åt och tänker att ja ja men suck.