I en uppsats om min framtid, som jag skrev på rosa papper i femte klass, går att läsa; ”jag ska jobba på Sydsvenskan”. Nu gör jag min sista vecka på tidningen. Mitt nästa mål håller jag än så länge hemligt. Jag skriver det på ett rosa papper, lägger det i en byrålåda och om tio år tar jag fram den och lägger till en bock framför meningen. Vägen skapar varje person själv. Och på vägen görs möten som kommer att göra målet möjligt. Det är bara att vara klarsynt, ödmjuk men tuff och ha väldigt roligt.
Copy Paste Moi
Var går man en måndag?
Flera kvällar i veckan cyklar jag förbi Mrs Brown på Davidhallstorg. En måndag klockan 20.30 är det alltid fullsatt kring borden och i baren står par och vänner för att fukta läpparna med rödvin. Det måste vara en av de få restauranger som fungerar riktigt bra. Alltid. Men så har de också underbar robust mat och bättre barsnack än vad en påse jordnötter på Metro klarar av.
Varför uppstår vissa saker i klump?
I går kom Andy Warhol(1) upp på tal i en diskussion med mina föräldrar, i morse såg jag en journalist som var skrämmande lik samme man(2) och idag läser jag en text och snubblar över orden Andy Warhol(3). Alla goda ting är tre.
Därför blir det kanske ”En Afton” på Debaser med vin, mat och Nico. Nico som figurerat på många av fotografens bilder. På Onsdag börjar alltså Debaser sina musik och filmkvällar. Lite mys i höstrusket. Det behöver jag. Och du. Min vän. Här eller hemma.
Det här är vuxet allvar.
Fy vad jag blir irriterad när folk sätter mig på sin ”limited profile list”. Det blir allt för uppenbart för att kunna göras snyggt. När ”the wall” plötsligt försvinner, eller ”Education”. Vi pratar om komponenter som inte går att ta bort från sin Facebook sida. Endast dölja. Och då kommer nästa tanke. Det måste alltså finnas något att dölja. Jag redan nu framme vid skilsmässa i min snabba värd. Då kan de ångra sig. Det vuxna Limited folket. För sitt snedsteg. Att dölja något, vad som helst, skapar misstänksamhet. Oavsett om det finns en anledning eller inte. Det är ganska onödigt. Och med min fantasi kan jag komma på det mesta. Kanske min gamla klasskamrat i nian inte vill avslöja att han är tillsammans med en flygvärdinna samt en kassörska på ica samtidigt och är rädd att jag ska stöta på en av dem. Exempelvis på flyget till Filippinerna, som jag kanske någon gång kommer att åka till. Nu ska jag hämdlimitera så in i bomben. Ha!
Är det bara jag som är som en öppen bok.
Eller är jag.
Det kanske finns någon som undrar vad jag egentligen pysslar med.
Ha! ni skulle bara vilja veta.
Nu är jag arg.
En snabb bok
Så bestämde jag mig för att läsa Paolo Coelhos Alkemisten. Men den kändes på något sätt så banal. För när ett flerårigt krig skildras på en sida i pocketformat och när en kärlek beskrivs från de att deras ögon möts till orden ”Jag älskar dig och vill gifta mig med dig” på fem rader blir det för enkelt för att jag ska få en känsla för det nära och äkta. Det är helt enkelt inte bra skrivet. Men kanske är det därför den blivit så populär. Tunn, enkel.
Eftersom jag har läst några av hans andra böcker och vet att det kan vara värt läsningen i slutändan fortsatte jag ändå. Och på sidan 140 hände det. Boken ger en insikt och väcker en tanke. En tanke som liksom ligger kvar och i morse var jag så lycklig att det kändes som om jag inte hade något att förlora även om jag skulle skrika ”jag älskar dig” till en granne och kyssa denna på munnen. Så kanske är det istället så att Alkemisten läses av så många för att den plötsligt tar en till en djupare tanke. OCH att den är tunn och enkel.
Ja, det är inte pågrund av min svans.
Fattiga biomalmö.
Är plötsligt David Lynch för independent för Malmöpubliken. Måste man ta sig till Kino i Lund på en besvärande dålig tid för att se hans film Inland Empire? Filmen lyser i alla fall med sin frånvaro på SF i Malmö – men i Stockholm visas den. Detta har retat upp mig i kväll så pass att det känns som om jag inte kommer att överleva utan att se Inland Empire inom ett dygn. En möjlig överdrift men i Sveriges tredje största stad måste väl ändå filmen visas. Nej vi får nöja oss med Råttatouille, Kolla Papporna och Supersugen. Vilket jag varken lägger 85 kronor, eller slösar min kväll på. Hellre en film jag inte förstår något av och som enbart lämnar kvar en känsla och undran än en film där replikerna följer ett givet ramverk.
Vicks blå är det enda jag går på.
Så här är årets idol.
”Du är så hård” sa han när jag gav de idoltävlande mitt salt. ”Kan vi få höra låten istället” sa han när jag överröstade framträdandena med min egen sångröst”. ”Varför” svarade jag ”det låter ju ändå skit”.
Men kom igen. De kunde lika gärna röstat ut alla utom fyra direkt. Varje år i idol röstas det fram någon tönt som görs om av obildade stylister som tillåter en kille i 30-årsåldern att entra scenen iförd jeans, istoppad t-shirt, ett halsband med kors samt en basker. Det är skandal. Jag ville helt enkelt kräka och trodde det var ett skämt när Sam framförde sitt genomonaturligt bidrag av Metallica. Nästa som kommer ut har fått så mycket extensions att en hel flock med fåglar kunnat övervintra och sluppit fly till varma breddgrader. Hon blev tydligen utröstad läste jag i efterhand på nätet. Jag klarade inte av att se hela programet.
När så Marie kom in i tv-rutan tänker jag äntligen. Iförd stor mössa och upprullade flätor utgjorde hon någon form av självsäker motsats till de andra och hon behövde inte öppna munnen för att tittaren skulle förstå att hon kan sjunga. Och så klart, hon sjöng bäst. Men vad hade stylisterna gjort. De skulle låtit henne vara för hon hade fixat det där själv. Nej, de skulle tvunget förvandla henne till en schablonliknande körtjej med långt lockigt hår och för mycket glittrig make.
Ja. Jag har sett mitt första Idol-avsnitt för i år och förmodligen det sista. Och kan säga att Marie ska vinna, därefter kommer Andreas. Till final kan även Christoffer och Daniel gå. Daniel var för övrigt den enda Stylisterna lyckats med. Om Mattias går vidare är det enbart för att det är för mycket småglin som ser på programmet och tycker att han är söt. Så jag antar att Mattias kommer att vinna. No more words.