Häromdagen slog jag upp mormors telnummer i mobilen. Märklig känsla när någon inte finns längre. Inte hennes närhet till skratt. Inte hennes snällhet. Inte hennes mat. Men hennes hatt finns och skratt i minnet. Och hennes kokbok vilar tryggt min hylla. Varje gång jag smakar av en sås, tänker jag på henne och jag gör precis likadant. Tar upp såsen med en sked, lägger över på en annan sked och efter lägger jag ner de båda på en tallrik med blå blommor från Rörstrand som också var hennes. Kram.
Bonnarötter
Min bror står för arvet. Arvet av våra bonnahänder, mina och hans. Alla våra steg på en grusväg lång långt bort, alla våra lekar på högar av sockerbetor. Alla våra kvällar vid värmen vid brasan, alla våra timmar i trädgårdsland och med fiskspö nere vid vår å.
Jag och min bror är uppväxta på gård. Förvisso arrenderade vi ut allt lantbruk och mark men vi bodde där med fruktträdgård, växthus, en pappa och mamma med jägarexamen. När man kom hem hoppade jakthundarna av glädje, det hängde småvilt och rådjur i långa rader på ladugården när jaktlaget träffats och marken var färgat av blod. Om helgerna. Innan vi gått upp smög pappa bort. Väntade på rådjur bland jordärtskockorna.
Så nu har en gård kommit till familjen igen. Med kor utanför stengärdsgården som kikar in i trädgården och en brasa där vi kan dricka vin. Så himla mysigt. För min brors familj också en hel del jobb….
Jag tar av min rosett och cyklar
Jag cyklar genom staden och det är sent. Så sent att himlen är svart och på torget står klungor. Jag tar av mig rosetten i håret. Vill se mindre flickig ut. Inte lika ung.
Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?
Jag cyklar förbi torget och tänker att två har blivit skjutna här vid olika tillfällen nyligen. Någon hänger och röker vid ingången till en livsmedelsbutik, en bil kör förbi med nerrullade rutor, en BMW glider in snett framför mig och stannar. Det känns inte som det brukar, på dagen då jag är här för kaffe och grönsaker, eller på natten då drinkarna och alkoholen gör mig trygg . Men idag har jag inte varit på någon bar. Allt ter sig främmande. Någon dag kommer någon vara i vägen. En mamma, ett barn, en pappa, en mormor, en vän. Undrar hur det skulle se ut. Skulle det röda blodet göra sig dramatiskt vackert mot min vita kappa?
Jag cyklar vidare. Vilken väg är mest upplyst. En kille cyklar mot mig och tittar mig i ögonen utan att vänta blicken. Finns här några andra människor runtomkring?
Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?
Jag kommer på en cykelväg förbi Triangelns station, mot Pildammsparken och hör hur en moped kommer bakom mig. Var har jag min handväska? Den ligger i cykelkorgen.
Cyklar vidare längs med parken. Kanske ett dumt val men det går snabbt. Två killar cyklar bakom mig nu och de håller sig kvar där, skrattar, pratar. Vad säger dom? Jag tittar inte bak, stannar vid rödljuset vid Kronborgsvägen, rullar vidare och svänger tvärt vänster. Fintade jag dom eller skulle dom rakt fram?
Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?
Mellan de välkända husen, asfalten, lukten, en trygghet. Snart är jag hemma, ska bara förbi Rönneholmsparken och kommer ihåg då jag nyss var nyinflyttad, kanske för 15 år sedan, och diskplockarna som lämnade av mig i stan efter en lång natt i baren på en klubb säger ”Gå inte genom parken, där blev någon just våldtagen?”. Det tänker jag fortfarande på varje gång jag ser den.
Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?
Jag cyklar förbi lägenheten där mitt barns pappa bor. Tänker att där inne sover min son tryggt, hans blonda kalufs mot kudden och mysiga snusande, så nära men så ändå så otillgängligt. Rummet är nedsläckt och i köket ser jag hjässan av hans pappa, fortfarande uppe. Tänk vad alla parallella liv pågår samtidigt. Här cyklar jag förbi.Där inne är det varmt.
En råtta korsar gatan snabbt. En kvinna står och byter påslakan. Någon har satt en bräda insurrad i rep upp mot balkongen för att en katt förmodligen ska kunna komma hem.
Smart.
Jag måste också skaffa mig en katt, och en sådan där planka.
Lekplatsen i Rönneholmsparken är upplyst. Skogslekplatsen är vänlig dagtid, nu tar jag ett annat håll. Det enda som rör sig är en man och en hund. Staden är lugn. Jag är hemma.
Jag kan ta på mig min rosett.
Skickar en tyst hälsning till en liten snusande kille i blond kalufs några hus bort. Mamma kom hem ikväll också.
Räddad av en dinousarie
Nyinköpta skor till treåringen. Det kan bära eller högst troligt brista. Han vill inte ha på sig dom. Efter tjat och tjat med argument som naturligtvis inte går hem hos en treåring som bekvämhet, det praktiska med badskor på stranden, luft mellan tårna med sandaler och så vidare gav jag upp. Så som man gör. Ta de tjocka gympaskorna för resten av ditt liv då.
Det var då jag upptäckte det. Dinosaurierna på knapparna på sidan av den fula foppatoffeln.
Haaaaleluja. Nu är det inte badskor längre. Nu är det dinosaurieskor. Din sko hör bön,
Det är så att man vill ringa företaget som gjort skon och lovorda dom. Kanske skicka en present, en bukett blommor.
De små knapparna med dinosaurier är inte till barnen. De är till föräldrarna, för att vi ska få argument till våra barn som de bryr sig om. För att underlätta varje morgon, spara 10 minuter innan förskolan,
Ni som kom på det där med dinosaurier. Ni har verkligen förstått vad vi föräldrar till treåringar går igenom. Tack för er insiktsfullhet.
Nu vill han inte ha några andra skor. Framför allt inte de supersnygga lila från Rebook. Inte ett spår av dinosaurier.
Dagens mail
”Your life now
Parents get into battles with their kids about clothes all the time — but unless it’s a special occasion, you don’t need to bother. Let your child pick from a drawer or set of clothes you choose. Mismatching doesn’t matter — he’s too young to worry about the fashion police. It’s a chance for him to make decisions for himself and be creative. Give a general guideline — ”It’s cold today, so you need to wear a sweater” — then let him pick the one he wants”.
En kö till något främmande
Idag gick jag förbi en lång kö. Läste på skylten ovanför. Försäkringskassan. Där var jag, jobbklädd för dagen och hade just parkerat min bil påväg in på ett möte. Och det slog mig. Vilka parallella liv vi lever.
Här går jag och har inte en aning om vad som händer på försäkringskassan den 7/5 2017.
Vad illa.
Det är då inget mingel, även om många av de som kommit innanför hängde vid ståbord. Det var då ingen fest även om det stod en fullt mudderad vakt i ingången med ögon på kön. Jag har i stort sett aldrig haft kontakt med försäkringskassan mer än via en app med inlogg via bank-id när jag var föräldraledig och några månader då jag jobbade halvtid av egen önskan efter studenten. Jag har aldrig blivit tvungen att stå i den kön.
Mina steg fortsatte mot mitt möte. Tänk att det står några runt hörnan i kö och att jag just nu bidrar till deras liv. Det är något fint i det, och något jobbigt. För jag tror att var och en hade velat byta plats. Och det handlar inte om att en är framåt och arbetsvillig och den andra inte. Utan olika lotter i livet.
Någon kanske har fått ägna de senaste åren av sitt liv att fly med sina barn från krig. Livet har handlat om att skapa tak över huvudet, mat för dagen och att sätta sina barn i säkerhet – i alla fall för en stund. Medan någon annan kanske ägnat de senaste åren av sitt liv med att mingla vid ståbord och odlat kontakter för framtida möten.
Jag tror att samhället mår bra av att lära känna andras världar och hur vi hamnat i just vår egen. Vad många liv det finns. Vad många historier.
Att hoppa. Det är det enda hoppet.
Det sägs ofta att självmord är en självisk handling. Hur kan man göra det mot alla runt omkring sig. Så dåligt. Fast det är precis tvärtom. Den som vet något om psykisk ohälsa vet också att självmord ofta begås av hänsyn till andra, för att personen inte vill vara till besvär och i sin sjukdom tror att det bästa, för alla andra, är om den personen inte finns. Faderns om förskingrat pengar förskonar sin familj från skammen, den sjuka lillasystern vill inte drabba familjen med sina problem. Det bästa är om jag inte finns.
Idag läste jag något om självmord som fick mig att tänka på just detta. Tänk om fler visste. Tänk om det pratades mer så att det skapades förståelse för de demoner som rör sig.
En person som är svårt deprimerad har inget utrymme i allt det svarta att se sina egna barn eller familj som ett ljus i mörkret. Den ser bara en väg ut. Bort. Så snälla, sluta säg att självmord är en egoistisk handling. Den är egoistisk för dig och du upplever det som egoistisk för att du känner att den personen inte tog hänsyn till dig och de runtomkring. Men i den självmordsbenägnes värld är det precis det den gjort. Tagit hänsyn till världen. Och samtidigt tagit hand om sig själv på det sätt den tror är det enda rätta.
Vad som är egoistiskt är att avfärda ett självmord som själviskt – istället för att försöka förstå att det finns sjukdomar som det inte går att sätta plåster på och blåsa bort.
Nu, 38 år gammal, är det två personer som stått mig nära tidigare i livet som jag fått veta tagit livet av sig. Båda så levnadsglada. Jenny hade jag min 20-årsdag ihop med. Hon var livet självt, alltid strålande och med ett stort utrymme för alla människor. Hon lämnade två små barn efter sig, en man, en restaurang och hotell som de byggt upp ihop i en helt annan del av världen. Gustav såg jag för sista gången vinka glatt från ett fönster i Slottsstaden. Då hade vi inte setts på flera år, han hade flera barn och stod och jobbade i en lägenhet. Ingen av dessa var själviska.
Ingen vet vad de brottades med.
Blomman Titti Qvarnström lämnar Bloom
Nu är det officiellt, Titti Qvarnström lämnar Bloom in the Park där hon som köksmästare lett restaurangen till en plats i Guide Michelin med en stjärna.
”Det är dags för mig att gå vidare i det gastronomiska äventyr som är mitt liv. Efter åtta fartfyllda och utvecklande år som kökschef och krögare på Bloom in the Park och en Michelin stjärna i bagaget är det dags att lämna. Det är med stor tillförsikt jag kommer följa utvecklingen av denna unika restaurang som legat mig så varmt om hjärtat och jag önskar Ignatius Vidal och teamet det bästa.
Det jag fått möta i Tittis kreativitet, tekniska kunnande och ödmjukhet tillsammans med ett otroligt driv gör att jag bara kan se hur det kan blomstra runt henne. Och på en ny plats med utrymme för hennes person ska det bli spännande att se vad hon sår för frön.
”Nya utmaningar hägrar. Bland annat kommer jag att utveckla ett nytt restaurangkoncept med jordnära, hållbar, transparent och lokal matlagning i centrum. Dessutom kommer jag engagera mig i en rad hjärteprojekt bland annat Pure Food Camp i Mittskåne. ”
Glöm förresten inte att köpa sommarens bok, Malmö Cooking, som jag har skrivit med stjärnan.
Är så blödig ikväll att…
Inför firandet av mors dag:ALLT OM DIN FÖRSTFÖDDA 🚼🍼❤️
Epidural?
Ja verkligen. Var som att sväva på moln
Igångsatt?
Ja, fy fanken. Det var bara att ta allt man lärt sig om en förlossning och skrota den. Oddsen för en ljuv lättsam förlossning där man liksom andas ut barnet i någon slags trans var inte att tala om. Värkstimulerande som gav helt onaturliga värkar och inte alls det vi lärt oss på den där kursen. 34 h sammanlagt, öppen hela vägen, barnet nästan ute och då komplikationer. Det är vanligt att igångsättningar slutar med kejsarsnitt lärde jag mig The hard way. Barnmorskorna såg honom och hans håriga hjässa och ville ta honom sista biten med sugklocka. Läkaren (Karin minns jag), kom in med en skarp blick och lät oss tänka i några minuter på akut kejsarsnitt vilket hon rekomenderade, till barnmorskornas besvikelse. De hade så klart läst mitt lååånga förlossningsbrev och om hur hans kulle läggas på min mage för att jag skulle få uppleva de 7 stegen (googla). Istället hamnade jag på operationsbordet.
Lustgas? Ja. Men andades som Darth på syra i den så den fick de ta bort. Andades bättre med profylaxandning
Visste du könet innan? Ja
Beräknat datum? 7 maj
Födelsedatum? 25 maj
Illamående på morgonen? Ja, och hela dagen. Det där med morgonen är en myt. Var kommer det ens ifrån?
Cravings? Ja. Ekologiska grönsaker, omogna bananer och grapefruktjuice. Så himla pretto. I tredje trimestern åt jag dock en kalspaderbulle från Gateau om dagen.
Hur många kilo gick du upp? 25 kg
Pojke eller flicka? Pojke
Vart födde du? Lund
Antal timmar med värkar? 34
Bebisens vikt? 3,4 kg
Bebisens fullständiga namn?
Elias Aston Theodore
Hur gammalt är barnet idag? 3 år
Moccasin stänger
En krog som bara blivit bättre och bättre, steg för steg och hela tiden utvecklats med sin tid och människorna runt om är Moccasin vid Davidshall. Från café till en restaurang med naturviner, trerättersluncher och egen odling till menyn. Ett alltid trevligt ställe och charmigt sådant som lagat strålande små rätter till mig mången gång. Men nu stänger Eva efter femton år. Himla himla tråkigt att förlora en restaurang som gjort något så ovanligt som att hela tiden gå framåt. I alla fall vid en titt i menyn. Passa på att gå dit innan den 1 juli, smaka brödet som är bombat med nötter och drick orange vin. Kvarteret kommer bli ett snäpp fattigare. Men lycka till Eva med framtiden.