Precis när jag bestämt mig för mina päronglräddglassfärgade köksluckor tog min vita förnuftiga hjärnhalva över. Det blir inga luckor beställda denna gång heller. Detta velande. Första gången jag uttalade orden ”någon gång ska jag ha ett rum i pärongräddglassgrönt” var i min fina fina etta i andra hand på Nils Perssons plan med svart och vitt schackgolv i köket och en röd fondvägg för hmmm nio år sedan. Jag älskade den lägenheten. Och mannen som jag berättade för om mina inredningsdrömmar. Sedan har det aldrig, i mina fyra andra lägenheter jag haft, blivit något av den färgen. Och nu, när jag bestämt mig, susar den över hela inredningssverige, i alla magasin och bloggar, och då får jag kalla fötter. Sover på det här.
