Eller måste jag åka efter honom. I New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Jag kan samla på städer, skriva upp dem på en lång lista, behålla minnen på tungan, i mörkret när jag blundar, i näsan, ut i fingerspetsarna. Jag kan samla på män på samma sätt. Tycka att livet är för kort för att hinna med alla. Men jag vill samla på något som stannar kvar, som jag kan fingra på varje dag. Kanske fotografier av Erwin Olaf. Om jag har tur kommer hans utställning tillbaka någon gång till Malmö från New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Kan jag sluta längta då?
