Räknar ner minuterna till han kommer

Räknar alltid ner minuterna till mitt barn ska komma. Med pirr i magen och längtan som på julafton. Det är hur töntigt och fint som helst att få känna samma känsla som vuxen. Som när man är kär. Även om jag har sopor som borde tas ut, disk som bör diskas innan han kommer och så vidare för när han är här blir tiden annorlunda och hushållssysslor eller ens två minuter för sig själv bli svårt. Ändå sitter jag bara på en stol i köket. Njuter en kaffe i total tystnad vilket jag även kan längta efter ibland. Men aldrig så mycket som jag längtar efter att ta den koppen kaffe samtidigt som jag har min pojke i knäet, slängandes ägg på golvet och inte ha hunnit duscha. Hur jobbigt det än är att vara själv med barn slår kärleken till en annan människa allt. Och den kärleken är något oupplevda till den inträffar. Något som är svårt att förstå. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här. Så knäppt galet stort och häftigt. Att den lilla personen är en del av mig.