Rullar över en åker och tänker på stan

Försöker acceptera att jag är fast här på lannet. Jag har i alla fall en hel leverans av naturvin om det krisar. Samt en gräsmatta. Men mest åkermark att vandra på och oj vad jag saknar stan ibland. Jag visste och sa högt att det skulle bli tufft att vara mammaledig på landet och det är kännbart vad stor betydelse människor, skratt, vänner och rörelse är för mig.

Att åka in och jobba i stan, ta ett glas med vänner eller bara en kopp god kaffe på Noir gör det älskvärt att ha landet att komma ut till. Ett lugnt andningshål som ger energi, trots ogräset. Men att vara här ute hela dagarna är tuffare. Att dygnet går ihop i en enda gröt av amning och sömnbrist utan ens utrymme för tandborstning adderar naturligtvis till känslan av instängdhet. Solen strålar ner i trädgården och jag kommer inte ens ut på en hel dag. Fast jag är hemma. Hur är det möjligt? Det går inte att förstå förrän man är mitt i det.

Att ta sig iväg är numer ett projekt inkluderat skrikande barn i bilstol och barnvagn som ska transporteras. Istället för att bara ta hissen ner till asfalten, gå en runda i parken, slänga ut en filt, ta en coffee to go från Gateau och mata en gås. Jag romantiserar naturligtvis det hela. Staden eliminerar varken sömnbrist eller amning från schemat och den där gåsen hade kanske fått klara sig utan rester från Saltimportens surdegslimpa från Ericsons hem. Men ändå. Det tål att tänka på om man är redo innan man packar ner bohaget och byter hyra mot höga elräkningar. Och om det är läge nu eller sen.

Snart är krusbären mogna, barnet sover mer och jag vågar köra själv med det lilla knytet där bak trots att en dag på stan både innebär skrik i butik, amning på allmän plats och blöjbyte och klädbyten i obekväma ställningar.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

2 thoughts on “Rullar över en åker och tänker på stan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *