Tack Dyngan för kvällens film!
Sherry baby är ingen feel good film men faktiskt ingen ”feel bad” film heller. Den känns äkta, naken – även i påklädda scener. Jag tror på historien hela vägen igenom och jag känner för filmens antihjältinna, vad hon än gör. Vare sig hon tar ett steg ”fram” eller ”bak” i den dans som är just hennes liv. Jag kan liksom inte låta bli att viska
’Nej, gör det inte, kämpa på du klarar det!’ med jämna mellanrum. Och jag fortsätter efter att filmen är slut att hoppas och tro på henne.
Den felbara men sympatiska Sherry, spelad av Maggie Gyllenhaal, lär sig under resans gång att se ut över sig själv. Och faktiskt, för första gången se dem som står henne närmst. Hur många av oss behöver inte, liksom hon, göra den resan… Se utöver sig själv för att finna sig själv.
