Sov du lilla Videung

Jag är övertygad om att man som förälder måste lära barn för framtiden. Det är föräldraransvar. Inget, eller mycket lite, händer av sig själv. Du som förälder måste lära. Visst det kräver jobb och tålamod – men det är ditt ansvar.

Som att lära barn att klara av att somna själv.

Däremot tycker jag inte att detta ska göras när de är så små att de inte kan göra sig förstådda eller söka hjälp, utan bara skrika. Och ge upp.

Oavsett åsikt om när det är dags, och hur, läste jag en text idag som är så fint och stilistiskt bra skrivet, samt tänkvärt, (även om hon tar i och jag är kluven) att jag vill dela.

Här

Att se saker ur andra perspektiv är oerhört effektfullt för att skapa insikt. Hur skulle du känna om du låg ner och det enda du kan göra är att skrika? Och de som ska rädda dig ignorerar dig. Lägger en filt över vagnen. Kör dig över en tröskel. Eller gata upp och gata ner i forcerat tempo. Samtidigt som de irriterat pillar på mobilen.

Någon gång måste man lära barnet att känna sig trygg med att sova själv. För barnets utveckling, och alla i familjens, skull. Då är det mitt som förälders ansvar, inte barnets hjälpa honom att klara det. Men varför ha så bråttom. Det är så självklart att ett spädbarn (definition: barn under ett år), som nyligen legat i en mage nära hjärtljud och mammans gung, behöver närhet i den nya världen och slutas under sömn.

Redan på BB sa en barnmorska, när min bebis låg i en opersonlig plastlåda på hjul och skrek, ”akta, du vänjer honom” när jag tog upp min son, 1 dag gammal, och lade honom vid mitt trygga bröst. Jag håller med henne. Det är jag som får ta smällen. Men det jag vänjer honom vid är egentligen självklart – att han kan lita på att jag finns där när han behöver.

Den smällen tar jag.

Vi kan börja träna sen. Och ta till beprövade metoder. Men inte när hans ålder benämns i veckor och månader.