Stark är känslig

Känslomänniska. Vad är det? Någon som känner ilska och visar det. Någon som är ledsen och gråter. Någon som kan svänga från högt till lågt. Någon som framställs som labil. Men vad är motsatsen. Någon som känner ilska men sväljer. Någon som är ledsen men inte rör en min. Någon som inte uttrycker så mycket. Är det en person som är stark?

Jag är en känslomänniska. Men jag skulle inte vilja vara utan mina upp- och nergångar för jag är rädd att jag skulle sluta känna. Att jag skulle bli platt och inget runt omkring skulle spela någon roll. Det skulle inte vara jag om jag inte blev upprörd över småsaker, skratta högt för att vara arg i nästa andetag.

Men ibland blir jag arg på min kropp. Och det är jag nu. För dessa känslomänniskor med en stor portion fantasi (tack för den förresten) känner alltid efter för mycket och verkar drabbas av precis allt som en hjärna kan hitta på. Det är känslomänniskor som får panikångest för att de känner och oroar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får IBS. För att de känner och orar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får Pms eller Pds. För att de blir så förbannade att kroppen är helt utom kontroll och vill sälja huset, ta ut skillsmässa och köra barnen till tippen exakt en gång i månaden. På klockslaget.

De verkar finnas överallt, känslomänniskorna med pms, och alla beskriver det precis lika dant. Precis så som jag känner. Och det är ju skönt, att förstå att jag inte är helt knäpp utan att det är ganska vanligt att känna precis som jag. På klockslaget. Och så finns det ju läkemedel. Ack ja dessa läkemedel. Som gör just så, plattar till och fixar så att inget runt omkring spelar någon roll. Man blir inte upprörd över småsaker, man skrattar lite nätt i stället för högt och man bli inte alls arg i nästa andetag. Skönt. Eller?

Nej, det är faktiskt rätt skönt att känna. Som igårn på bion när hela bion grät. Det hade jag också gjort men jag bara konstaterade att ”det var ju en sorglig film”. Inte mer med det. Jag saknade mina känslor. Och det är skönare att känna sitt humör än absurd trötthet utan att kunna sova, yrsel, illamående, vinliknande eurofi och platt fall. Som en amfetaminkicks alla hemska stadier vilket bara är några av de biverkningar som står i bipacksedeln på mina tabletter med beskrivningen ”1 vecka i månaden för humöret”.

Blä. Känslig är stark.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *