Morgontidningen blir tjockare och tjockare och vi har mindre och mindre tid att läsa den. Aldrig att jag hinner gå igenom den om morgonen vilket gör att jag så klart missar kvällsaktiviteter som jag faktiskt skulle vilja gå på. Som Stand uppen på Kallbadhuset i kväll. En kvart innan det hela började, och en timme efter det att jag först öppnade tidningen hade jag bläddrat fram till Dygnet Runts sidor i Sydsvenskan där evenemanget flaggades.
Man kan tycka att jag borde hålla ögonen öppna om jag nu vill hitta på något om kvällarna. Att jag kanske skulle vara ute i god tid, gått in på dygnetrunt.se. Men det är ett stort informationsbrus där ute som vill surra igenom varje persons huvud varje dag. Vi sållar, tar bort, stänger av och orkar inte lyssna. Inte förrän vi redan har bestämt att vi ska gå på bio tar vi fram tablån. Inte förrän vi bestämt att vi ska gå på klubb tänker vi över vad som är på gång i stan. Sällan fångar nyheten oss utan det är vi som fångar den. När vi vill. Men jag vill gärna bli fångad. Så att jag slipper att tänka. Slipper att missa. Och slipper att sitta här hemma och höra ekot av skratten från Ribban för att jag inte har haft Tid att slå upp tidningen.
Jag ska begära en timme varje morgon för att gå igenom sida för sida. Det borde få ingå i mitt jobb att ta del av den produkt jag varje dag är med att tillverka. Det borde vara ett krav från min arbetsledning att jag gör detta. Jag vet på tok för många som jobbar på tidningen som endast öppnar denna på söndagar. Och jag tror knappast att det beror på ointresse. Vi är stressade. Tidningen är tjock och vi har tjockt. Någon måste ge oss tid att planera vår fritid, lästa vad som hände på Torget i Omkretsen, om räntorna stiger eller vad Bush sa till Afghanistans president. Och vi ska bannemig ha tid till att ta reda på var det är rea på köttfärs.
