Välkomna mitt härskap säger en pappa, som förmodligen tagit sig igenom en flaska rött själv under tiden den franska kalvgrytan kokar till sig på spisen, och flinar. Han rufsar till en mammas hår för att retas, de skrattar och kramar om varandra. Viskar något som bara de två delar. En dotter ställer sig bakom samma stol som alltid och när ordet varsågoda uttalas sätter sig den lilla familjen sig ned som om de löd som hundar under herren. En skål utbringas av pappa på nocken som växer en centimeter för varje ord som talar för grytan. En bror fäster den lila servetten i halsöppningen på tröjan trots bordsgrannens protester om att det ser för jävligt ut och han passar på att dela ut uppgiften att tvätta hans tröja vid eventuella såsstänk. En mormor berättar historier om fiskrestaurangen i New York för trettio år sedan och allt drunknar snart i en hetsk diskussion som ingen tänker förlora men som snabbt har tappat fästet om den egentliga handlingen.
En portion, två portioner, tre portioner, glass och frukt, espresso och grappa. Jag vill inte röra mig, bara ligga på skinnsoffan under en filt och lyssna på historier berättade av en mormor som upplevt världen, om en storrökande farfar som jag inte träffat på säkert fem år och som fortfarande kallar mig lillekarin, om en son som har det för bra för att ta steget att flytta eller plugga vidare, om en pappa som bör spela mer badminton, om en mamma som målar vackra akvareller och en dotter som aldrig kunnat sitta still på grund av sin nyfikenhet.
