Du försvann ju bara.
Nej. Det tror jag inte på.
Varför. Jag förstår inte.
Jag orkar inte.
Åh. Tvätten.
Vilken tid ska jag nu upp i morgon.
Jag måste få undan det här.
Har jag glömt något.
Vad gör du.
Går det någon niofilm.
Undrar vad han hette egentligen.
Jag skulle inte sagt så.
Jag skulle sagt så.
Har jag något möte i morgon.
Nu då. Om det är sant.
Jag kanske borde diska innan veckan.
Äh. Klockan är ändå över nio.
Fan. Jag har inte hunnit det jag skulle.
Svara. Eller ring. Eller nä gör inte det. Jo.
Har jag glömt något.
Hur mycket tid har jag innan jag måste lägga mig.
Har det hänt något på FB.
Nä.
Jag måste skicka de två mailen.
Nä. Det stämmer inte.
Usch. Vad mycket godis jag ätit.
Grrrrråååh.
Och nu är kl 21.16.
Ah. Skit samma. Eller nä, det är inte skit samma.
Varför bloggar jag nu.
Jag måste få undan det här.
Tagg: stress
6 dumplings i ett naffs och en kaffe på det
Min förmiddag har varit tokvilsen och stressad. Jag åt en lunch med Lina och åt allt i ett naffs och skakade med foten samtidigt och pratade i ultraspeed vilket fick henne att säga ”Karin, vad pratar du nu om. Herregud jag kommer gå ifrån den här lunchen helt stirrig”. Egentligen har jag nog ingen anledning men ibland är den där öppna ytan av fullkomlig valmöjlighet och frihet inte alls så bra som man tror utan tvärtom, otroligt stressande. Sen vände dagen. Något. Jag kan känna mig lite lugnare. Lite mindre vilsen. Även om ingenting egentligen har hänt. Förutom en fråga.
Urban ångest
Här har ni veckans ångestframkallning! Det är ju en närmre pocketbok som kommer varje morgon. Stressen byggs på till en stor hög som bärs ut varje söndag, i det närmsta oläst.
Jag har aldrig varit så icke allmänbildad som nu. Annat var det när man pluggade journalistik på folkhögskola och kunde hamna i spontanförhör när som helst på en lunchrast av någon som kallade sig kommunist. Det var bäst att lusläsa allt.
Nu vet jag däremot saker som att någon hade en så myyysig kväll med tjejerna och rött vin i fredags. Tack Facebook. Kan jag få tillbaka min tid.
Puuuuh
I veckan lämnade jag in mitt sista nummer till Nöjesguiden. En vän skrev direkt ”grattis till ledigheten bejbi! … hur många jobb har du fyllt den med? ;-)”. För jag har sagt, i ungefär sju år, att jag ska lugna ner mig, sluta ta på mig extrauppdrag och bara ägna kvällarna åt sånt som andra gör och som jag längtat efter; umgås, spontandricka vin och pyssla hemma. Gud vad jag har längtat efter det utan att lyckas. Men det har jag nu.
Jag har inte tagit på mig några extrauppdrag, förutom ett juryjobb i en reklamtävling, jag har gått ner från att hålla i åtta dansklasser i veckan för sju års sedan (utöver heltidsjobb på Sydsvenskan) till en träningsklass i veckan och det bästa är att upptäcka hur skönt det är att säga nej i stället för ja. För även om man älskar alla de där sakerna man gör så har man bara 24 timmar på dygnet och varje dag måste man välja bort något. Och till slut blir det inte roligt utan bara stressigt.
Man är så klart på olika ställen i livet. För fem år sedan kändes det inte konstigt alls, jag hann till och med med pojkvän och var fullkomligt nöjd med att bara ha någon de lediga stunder som blev över när jag var klar med mitt, som på söndagskvällar. Men nu är jag på en annan plats och vill ha ut något helt annat av livet än att bara rusa rakt fram och fylla tiden med massor av grejer och missa det som verkligen betyder något. Och om jag ska ha en relation ska vi vara på samma plats och ha tid för varandra, först och främst.
Och idag raderade jag hela mitt RSS-flöde i mappen ”Krog” i Google reader och kände mig fem kilo lättare.