Vina med Lina

img_5722

img_5729

 

Tog en finlunch på Savoy. Affärslunchernas affärslunch. Här finns absolut inga alternativ i den lägre lunchprisklassen utan här får man punga upp uppåt trehundralappen för en kött-med-bea-lunch. Och lite grönt. Och vin. Men när man inte träffat en god vän på länge. När kvällarna upptas av barnhäng. Eller av jobb. Eller av att ta tillbaka sömn. Då får man lyxa på lunchen då och då. Det enda konstiga i sammanhanget är vattenglasen. Hur kan man ha så fina fantastiska vinglas som känns som luft i handen och servera vatten i gamla tjockkantade nattklubbsglas. Det ligger i detaljerna. Ämnena för dagen, reklam, reklambyrå, reklambyråläge, företag, män, barn, jämställdhet, oro, otrohet, ensamhet och föräldraskap.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Mina gröna fingrar


Jag hade så mysigt igår att jag varken förevigade den långtidsbakade rotsellerin med hasselnötter eller den otroligt långa pastan från Puglia dränkt i det som jag ändå tror är världens godaste tomatsås. Ja, så är det nog. Tog chansen att laga en herrans massa rätter för att jag fyller år och med tanke på hur mycket korv och makaroner det blir nu för tiden så lade jag timmar (och dagar) på denna enda kväll och gottade ner mig i bakade morötter med chili och ingefära. Zucchini citron parmesan och kapris. Ärtor mynta och feta. Och så en syrensorbet med syrener som jag pallat på Ribban. Trots min fruktansvärt bra preppning tog allt så lång tid som det ska så att vännerna samlas i hög i köket och hinner dricks många glas mer än värdinnan. Nu har jag firat 37.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Fjärde födelsedagen på Grand

 

Hur många födelsedagar firas på Grand i Malmö. En väns 25-års fest innebar det fjärde långbordet i år, och det yngsta firandet. En kär kompis, som en lillasyster när jag är cyniskt och vis, en tjej som jag delat lägenhet med (heart break hotel), problem med och som är duktig AD. Både hantverksmässigt och konceptuellt. Hon har bland annat gjort mitt företags logga.

Lina fångade mig i detta problematiskt ögonblick vilket jag snabbt löste på annat sätt. Resultatet ses här.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Lille katten

;

Det här är min gudson. Han har tydligen plötsligt fått en fixering vid katter. Härom dagen fick jag ett sms från min kompis med det korta meddelandet ”kan vi komma hem och hälsa på din katt”. Med tanke på all avsaknad av övrig trevlig kommunikation i meddelandet förstod jag frustrationen i hemmet vid Fridhem och att det var allvar. Jag kom till undsättning direkt. När jag öppnade dörren fick jag inget hej, ingen kram, ingenting från min gudson. Bara ett ”Lille katten” och sedan tågade han in med sikte på den röda hårbollen. Sedan följde en tvåtimmarssession infattande orden Lille Katten på repeat. Till slut gick den integritetsfyllda Arrakis med på att komma ut från sängen och ställa upp på förnedringen i att bli förföljd och objektifierad.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Ensak

Hur kan en sak som rör två personer, möjligtvis tre, innefatta långt fler dramatiska personer som har åsikter om allt och som anser sig ha rätten att bestämma hur någon ska agera och känna, bestämma vad någon får göra och inte göra och vad någon får säga och inte säga. Hur kan andra lägga all den tiden och kraften på att andras liv. Och hur kan man tillåta andra att lägga sig i och styra och ha åsikter om varje steg man tar. Jag hade blivit så trött. Och ja, jag hade också förvrängt sanningen till slut istället för att stå till svars för den om jag hade en hel kör av röster att vara till lags. Som en sekt som har köpt ens liv som man måste försvara sig emot.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Idag är det ingen vanlig dag

20120522-085200.jpg

20120522-085209.jpg

20120522-085216.jpg

 

Jag vaknade tidigt helt enligt tradition, kl 04. När jag precis somnat om ringde det på dörren och jag blev överraskad av vänner med cheescaketårta, presenter och bröd från Gateau. Vad gör man för att få så fina vänner och bli så uppskattad? Nu är jag jätteglad och kan börja dagen trots halsont. Och mitt nya år kan börja, bättre än mitt förra.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Årets första trädgårdshäng

20120422-235315.jpg

20120422-235333.jpg

20120422-235346.jpg

20120422-235356.jpg

20120422-235414.jpg

20120422-235433.jpg

20120422-235451.jpg

20120422-235459.jpg

20120422-235515.jpg

20120422-235524.jpg

Eftermiddagarsfester är de bästa. De som börjar finstädat och aldrig tar slut förrän det är försent. Arakbål, snittar, gräsmatta, sol och Rebecca. Finaste lördagen på länge och när jag cyklade hem var det fortfarande ljust och gav eftersommarklubbenkönslor.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Vuxengänghäng

Alltså ”kompisgäng”. Det har jag alltid varit rädd för. De innehåller maktstrukturer, osynliga band och regler som varken låter någon komma in eller ut bara då där. Där vänner blandar sig i saker de inte har med att göra. Som gör det omöjligt för någon att bryta ur och ta eget beslut utan att bli dömd och utanför vilket skapar beroende och rädsla och en omöjlighet att skapa sitt eget liv. Ostyrt. Opåverkat. Strukturer som omöjliggör stoppar och stjälper med sitt ständiga stöd. En plats alltid samma plats. Är du inte den starkaste får du stanna där. Påtryckt av åsikter och förväntningar. Tar du dig ur och nosar på ett annat liv. Nyfiket. Nytt. Blir du kanske utstött, utsatt. Så då stannar man där eller går tillbaka till i sitt gäng som
Inte kallas gäng, så klart, stänger dörrarna och grämer sig för vad man inte gjorde. Inte förrän någon av ledarna, som inte kallas ledare, så klart, rör sig. Ruckar på sig. Bryter bana vaknar de andra oroligt och undrar ”får man göra så”. Plötsligt har flera familjer och kvar står den som aldrig stod upp och följde sina tankar och sitt hjärta. Undrar. Vad nu. Nej gäng. Även de till synes osynliga. Du kommer inte in du kommer inte ut.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Homo gent

Pannkakor med en en vän på söndagen, lunch med en vän igår och lunch med en vän idag. Alla Art directors.

 

Det vore dumt att låtsas som det är en slump att de flesta av mina vänner har just det yrket. Flera har jag jobbat med. Andra har korsat min väg (ok, den lilla branschstigen då) och fastnat vid min sida. Och förutom att man rör sig i samma liv har man förmodligen lite av samma referensramar.

 

Tänk vad spännande om någon var veterinär, eller biokemitekniker (finns det något som heter så ens) eller sjökapten. ”Nu ba blå, njaaa mer kornblå”. Nä skoja, vi pratar mer liv än jobb jag och mina vänner. Vilket är förbannat skönt. Får lust att skrika högt och börja steppa på bordet när man umgås med folk som är ”vänner” men inte pratar om något annat än jobb. Torkar ut av tristess.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Vem

När jag nu vet att jag stöttat någon genom en lögn och själv varit föremål för densamma undrar jag. Vem är den personen egentligen. Den som stått vid min sida, lyssnat, kramat, lyft upp mig med sina ord när jag varit som mest ledsen, som hjälpt mig i vått och torrt, som sagt att han vill hålla min hand om jag bara släppt in honom. Som öppnat sig och sökt stöd från mig i något som inte var sant. Som då, de sista veckorna lyckades få mig att känna. Ja kanske. Det kanske skulle funka trots allt. Den som vaggat mig in i en trygghet och passade på när jag var som mest sårad och svag för att sedan vara den som svek mest. Som frågat om det gjorde mig ledsen när han pratade om sitt förflutna. Som inte var det förflutna. Som lämnat vänner och delar av familjen chockade. Han som manipulerat mina tankar med snälla blå ögon. Så sorgsna över något som var en påhittad historia. Som jag gick på. I efterhand ter sig meningar absurda, även slingrande men aldrig uppenbara.

Jag är glad att sanningen slog ner innan jag gav bort mitt hjärta. Att jag varit distanserad och skyddat mig själv. Kanske var det något i mitt undermedvetna som gjorde att jag låg så lågt trots hans varma famn och ständigt varma ord.

Hon sa att jag blev räddad idag. Om än brutalt sviken. Jag tänker på de två meningarna om och om igen, tar ett djupt andetag och en ny väg.

Inget mer om det här nu.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter