I morse vaknade jag och tänkte ”phu vad skönt, jag ligger i min säng”. För under natten var det en svartklubb ovanför min lägenhet som hette Tarantino. Jag och några vänner tog oss upp via en vindsstege men var tvungna att avbryta eftersom det stod en potta ovanför stegen med bajs.
Fullt med folk hade tagit sig till området, kom med de gröna stadsbussarna och folkades på gatan. Jag tänkte ”varför här”, ”varför just ovanför min lägenhet”. På morgonen när jag kom hem till min lägenhet hade alla fönster krossats av svartklubben ovanför, möbler hade vält och vinden drog rakt in i rummet och jag blev livrädd över att katten skulle ha ramlat ut. Han låg dock och sov tryggt i sängen. Men jag var vansinnig.
Jag gick ner i foajen, eftersom det då kommit fram att min lägenhet låg i ett gammalt hotell och en del rum var fortfarande kvar. Jag kom ut på gatan och upptäckte att jag bodde i ett helskumt område. Som ett gangsta chinatown med en ”platta” och massor av sjabbiga krogar. I fönsterna hängde dreadlockssnubbar i sjalar från taket och gjorde akrobatiska konster. I varje fönster med en ”akrobat” kunde man köpa droger. Det var tecknet. Jag var paff över att om man bara gick ut genom en annan ingång från mitt hus kom man in i ett helt annat område som jag aldrig upptäckt.
I frukostmatsalen satt hotellgäster och boende, jag skrek: ”Vem har mer köpt lägenhet i det här huset?!”, ”Vet ni att det nu ägs av någon annan”. Dagen innan svartklubben öppnade hade tre tjocka serbiska maffiosos köpt hela huset. Så vi kunde inte göra något alls.
När jag skulle tillbaka in till min lägenhet var ett galler nedfällt och jag var helt fullkomligt maktlös. Jag kom inte in i mitt hem, till min katt och jag kunde inte göra ett skit. ”Så här var det ju förra året också” sa en kvinna och kom gående med sin haltande häst som jag inte vet vad som hade med saken att göra, men hon skulle reklamera den hos maffian.
Den drömmen alltså.
