Så. Tjejerna gick. Skulle med ett tåg. Jag och ett glas cava sitter kvar. Lämnade till något av det bästa jag vet. Att vara ensam. På en restaurang. Helt närvarande och uppmärksam på varje doft, varje samtal, varje rörelse. Frihet. Påminner om hur eget livet är och jag i det.
Det sitter en man i baren. Ensam. Han är svartklädd, har en öl. Är snygg. Ensamheten gör att han ser stark ut. Tänk om jag visste det när jag var 23. Att det är så man ser ut med sig själv. Om man tycker om sitt eget sällskap.
En av mina bästa kvällar för något år sedan, i en relation, för hundrade gången frågandes ”kan vi göra något, gå ut, ta ett glas, vara spontana?” och svaret blev soffan tog frustrationen mig till Bastards bar ensam. Med ett glas champagne, burrata och en tidning. Det var lördag. En väldigt skön lördag. Med mig själv. Och mina tankar.
Nu tänker jag att musiken på Moccasin är fin. Att klockan är för mycket. Vad hon sa till mig. Att jag måste smsa ett nr till Jenny, att snickaren kommer tidigt i morgon. Att jag inte vill röra mig ur fläcken.
Är det så här kvarterskrogstanten tänker?
