Till dig som jag är.

Efter några år i Malmö krymper staden allt mer i samma takt som det öppnar fler klubbar, fler caféer och fler pubar där vi kan träffas och lyssna på den musik vi har gemensamt. Den musik vi gärna dansar till båda två varje helg utan att prata med varandra. Jag vet vem du är och du vet vem jag är och visst har vi egentligen något tillsammans. Men du tar upp plats här på mitt golv. Fast är verkligen golvet så litet för oss två. Om vi står närmre varandra blir det kanske inte så trångt.

Vi sneglar på varandra varje helg. Men vi hälsar aldrig. Oj nej. För jag har ju redan bestämt hur du är och du har ju redan bestämt vem jag är så det är bäst så. För Vi vet ju.

Staden blir mindre för varje uteställe som öppnar. Det är samma människor på samma ställen med samma musik varje vecka för vi dras till samma scen. Spelar den dj:n där, ja då är vi där. Du och jag. Vi ser varandra och vet mycket väl vad den andra heter. För visst har vi en myspace-sida idag, och en blogg och vi vet att hon mådde dåligt igår och vi vet att han är ”swinger” och ”Gemini”. Men hälsa. Oj nej.

Det är synd det där att vi redan bestämt oss för hur dryg han är, hur bitchig hon är, vilket fack den personen är i och vem hon egentligen är innan vi ens har pratat och innan vi ens har fått chansen. Vi sorterar in varandra i fack och tänker inte ta personen ut därifrån för vi vet ju… vi har ju läst, vi har ju sett. Sen säger vi det högt så att alla andra förstår.

Men något måste vi ändå ha gemensamt vi två. Vi står på samma dansgolv varje helg, vi tycker om samma drinkar och vi pratar om samma saker. Vi kindpussas med samma ytliga bekanta och vi leker på samma plan. Vi kanske till och med skulle kunna ha ganska kul ihop.

Så varför inte låta oss hälsa nästa gång. Jag är säker på att du inte är så förskräcklig som jag tror.