Tillbaka, dra upp och slå igen

Det har varit en psykiskt påfrestande helg. Jag har fått rota upp saker som jag vill stänga av. Glömma. Och sparka på. När jag berättar om det igen rullas meningar upp och för varje gång jag säger dem högt till någon som har frågat blir det mer och mer uppenbart för mig att det verkligen har hänt. Och även för dem. Som trodde de visste. Men som egentligen inte hade en aning om vad som hänt, på den här sidan av verkligheten. Jag har nog bara tagit chocken, paketerat in den och tänkt att så, nu var jag av med det problemet. Uppenbarligen inte. Och varför försöker jag lura mig själv. Det vore märkligt om det inte kändes något alls. Då skulle ju all den tiden vara helt meningslös. Det var den också. Eller det var den inte. Det beror på vilken sida man väljer att vakna på. Jag vaknar för det mesta som att det aldrig hänt.

Vad som blev uppenbart idag var i alla fall att de som ”vet allt” inte vet någonting, egentligen. För om de vetat vad som hänt mig, hört det jag hört, och sett det från mitt håll skulle de aldrig be mig om något. Om de visste skulle de förmodligen säga som den enda som frågat; ”Oh shit, Oh shit”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *