Jag var en aningens sur och gnällig på min medresenär för att han aldrig fotade mig med min backpack. Arg och besviken var jag. Det var faktiskt stort för mig. Att packa 65 liter och bära det på ryggen. Jag fick nog av det som liten då mamma drog ut mig på fågelskådarläger i en vecka och jag bara ville vara hemma och åka på mina nya rullskridskor. Sommargylling liksom herregud. Jag har klippt navelsträngen och protesterat med weekendresor och högklackat.
Men så stod jag där nu, försökte se van ut bland alla andra backpackers, och kände mig rätt cool ut i min svarta nya fjällräven. Förutom att det kändes som att jag sympatiserade med vänstern. Det var jobbigt.
Till slut tar han ändå upp den där kameran, mr medresenär. Då har det gått 11 dygn, flyget hem är försenat, vi missar tåget från kastrum och klockan är kvart över två på natten. Det var då så dags va. Idiot. Jag har ju glömt min fotopose för länge sedan.
Bara det att dottern kommer ihåg Sommargyllingen räcker för mig…
Graningekängorna åker kanske på i sinom tid, det är bra för plågade fötter med lite sko-ombyte!
Ha ha. Ja, man går väl i sina föräldrars fotspår utan att kunna styra. Jag kommer säkert också dra ut mina barn på veckolånga kanotturer genom Sverige och köra dem till Mulle.