Apropå egenskaper går det utmärkt att tillförskriva någon sådana. Om man säger en sak om en person tillräckligt många gånger eller utmålar en person för att vara på ett visst sätt har snart alla uppfattningen om att han eller hon är just sådan. Mest effekt har det om man tar en liten egenskap hos en person och förstärker denna genom att alltid påpeka det inför andra genom att skratta, sucka eller varför inte säga rakt ut ” du är så…..”. När andra hör förstås. Man har mycket att vinna på detta. Framför allt framstår man själv som den raka motsatsen. Utmärkt. När snart alla förknippar denna person med denna egenskap behöver man inte jobba så mycket på att sprida ordet längre. Då för ju alla andra budskapet och säger samma sak och påpekar ständigt ”du är så….”. När personen till slut tröttnar och blir irriterad över att ständigt få höra ”du är så….” så fattar ingen någonting. Men du är ju så.
Igår var jag på en föreläsning som bland annat handlade om öppenhet. Om vikten av öppenhet i kommunikation. Men hur sårbar man blir om man delar med sig, eftersom det kan användas emot en. Det är så synd när det händer. Det enda det gör är att folk slutar berätta, slutar ställa frågor och slutar bjuda på sig själva. Fy vad tråkigt.
Och du har inte själv kommit med svepande uttalanden om personer i din omgivning? Hycklare.
Jodå. Och säkert hela tiden. Det är något jag ska försöka tänka på. Jag kan komma på flera personer och flera tillfällen jag har varit med om det. Det är ju oftast inget folk gör medveten utan dras med av varandra. Ibland kanske man ska ställa sig frågan, är det verkligen så? Och om det är så, måste jag ständigt påpeka det. Och man kanske ska tänka på skillnaden på att skratta med någon än att skratta åt någon.
Nu ska jag göra hemläxa i öppenhet fram till nästa veckas föreläsning.