Efter Sydsvenskans första artikel i serien om att kämpa för att skaffa barn handlade samtalen kring fikabordet om just det idag. Om hur samhället format oss till att tro att vi kan kontrollera precis allt i vårt liv. Att vi inte kan släppa saker och låta det ske utan vill planera precis allt. En graviditet schemaläggs naturligtvis. Nej, det passar inte riktigt nu, nu är det mycket på jobbet. Nej, det passar inte riktigt nu, vi behöver några kvadrat större och kanske en hiss. Nej, det passar inte riktigt nu för jag vill först åka och bila i USA och sen skulle vi ju göra den där resan till Sri Lanka. Nej, det passar inte riktigt nu, jag har precis blivit befordrad. Nej, jag har inte tid nu jag har ju precis börjat spela tennis. Schemat fylls på.Vi skaffar barn allt senare i livet för det finns ofta ingen given tid då det passar, det finns alltid något ivägen. Och ju äldre vi blir desto svårare blir det att få barn.
Så kommer kanske den där luckan i kalendern, förhållandet känns stabilt, vi har inte bråkat på ett tag och vi får hem Linas matkasse varannan vecka så att vi numer hinner äta kvällsmat ihop. Vi ligger kanske inte så ofta längre men vi vet ju vilken dag i månaden som är viktigast. Så vi gör det. Men det går inte. Och plötsligt vänds livet upp och ner och det blir inte alls som man tänkt sig och man bannar alla de år som varit uppbokade i kalendern till annat som inte längre spelar någon som helst roll för nu är det här det enda och det enda som spelar roll. För vi hade ju bestämt. Det passade ju nu. Vad har man förresten för rätt att säga att det inte passar. Att göra en abort för att det inte passar. Vad egoistiska vi har blivit, vad bekväma. Vad lätt vi kommer undan. Nej, vi borde nog inte tänka så mycket och planera så mycket för plötsligt ter sig livet annorlunda än man tänkt sig och vad besviken man blir när man inte kan kontrollera varenda detalj. Inte ens sin egen kropp.
25 % av alla graviditeter slutar med missfall säger de på mödravårdscentralen. Det är få som pratar om det och allt för många studsar runt och tror att man kan göra barn när som helst, lätt som en plätt. Det lärde man ju sig på sexualkunskapen. Men vad sanningen börjar synas nu när många vänner försöker. En av dem tittade på mig och sa ”Karin, vänta inte för länge” och han sa det inte med ett menande leende som barndomsvännerna på FB. Han sa det med en blick som gått igenom flera jobbiga år av saknad och försök. Men min iCal (som man kan synkronisera med sin partner så att man har fullständig kontroll över varandras tider och kan planera utan att prata med varandra) den är fullbokad.
Det är bra att Sydsvenskan skriver om det här.
Åh nu fick jag ont i magen.
Väl skrivet.
Det finns många sorger som drabbar en i livet, stora små, tätt sällan. Men jag tror att det finns en sorg som är större än alla och det är att aldrig få det första barnet.