De få gånger jag råkar komma i kontakt med ett spex ser jag vuxna människor som gör det som jag gjorde när jag och mina kompisar var 12, och precis upptäckt hur en videokamera fungerar. Taffliga sketcher med krystade skämt.
Det mest fashinerande är att medan jag har gömt de där banden långt ner i en låda, och inte är beredd att stå för dem även om det inträffade för 20 år sedan, är det precis tvärtom för spexaren. Han eller hon pratar gärna om sin tid i spexet, förenas över anekdoter och återupplever det hela igen genom att antingen delta, trots avslutade studier, eller genom att sitta i publiken.
Jag vill säga, släpp det och gå vidare.
