Varför blir jag så arg

Två sakar som retar gallfeber på mig. Obefogat martyrskap och missunnsamhet. Vad jag kan komma på har det alltid fått det att pysa ur mina öron. Nej, jag har mycket svårt att svälja min ilska när jag hör någon klaga på hur bra någon annan har det eller skyller omständigheter för allt. Kanske för att jag växt upp i en klassresa där någon från en sådan värld som ofta beskrivs som ”människor utan förutsättningar” tagit sig hela vägen på helt egna ben. När någon uttalar sig så naivt och föraktfullt om framgångsrika människor utan att ha en blekaste aning om deras väg dit, vad de offrat eller för den delen hur de lever och vad gör för andra människor idag. Kanske långt mer än många andra. För ett år sedan fick jag en sådan person att öppna ögonen, i alla fall en bit. Att se någon som ser sig själv som bärare av sanningen och har ett sådant klassförakt få en så enkel insikt som att en VD inte behöver vara ett as och kanske inte alls har fötts med silversked i mun, vilket en del faktiskt tar för givet, önskar jag att jag fick uppleva oftare. Eller att detta förakt inte fanns alls. Jag vill inte ha en värld där människor stoppas i sin strävan att skapa ett bättre liv för sig själva och sin familj på grund av missunnsamhet. Får inte jag ska inte du.  Om människan bittert slutade fokusera så mycket på andra och mer på sig själv och sina möjligheter kanske missunnsamheten och martyrskapet inte fick så stor plats.

Tags: , , ,