satt på lunchen och diskutterade med mina kollegor (alla män) om det här med att gråta. varför är det naturligt för tjejer att gråta när de är arga, ledsna, rädda, glada medans männen står där torrögda och säger att de är ledsna men det märks ingeting. när startar denna tårspärr? vad är det som gör att de får förmågan att kunna eller snarare straffats med att kunna stänga av allt så att det landar inombords, någon stans i stället?
är det så att pappa aldrig grät och att han står som någon slags idiotisk rollfigur för den lille sonen som snabbt lär sig att torka tårarna eller rent av inte vågar att gråta för att man som kille ska vara stark. och tårar på det manliga språket ses inte som starkt. även om det visar på en betydligt större styrka än hos den som aldrig fäller en tår.
eller är det så att vi behandlar flickor och pojkar så olika vid uppväxten att våra fysiska känslomässiga uttryck är så skilda. för det är ju inte så att vi föds olika. vi gråtar lika mycket oavsett kön i våra tidiga år som barn. kan de olika meningarna ”det är inget att gråta för” och ”oj lilla gumman hur gick det stackare” få dessa konsekvenser. borde vi ändra på det så att vi får lite mer pondus bland kvinnorna och lite mindre stolthet bland män?
männen i sällskapet sa dock stolt att de grät. i alla fall tre av fyra och de tre är så gott som nyblivna föräldrar. de berättade att sedan de fick barn har de fått en helt annan känslomässig sida och gråter som barnungar titt som tätt. en av männen sa att det började på BB där han grät hejdlöst och sedan dess är världen en djupare plats. den enda barnlösa killen i sällskapet sa inte ett ljud. kanske han kände sig obekväm i gråtsnacket. kanske han skämdes. kanske han inte vet hur man gör.
jag undrar. känner dessa, i mina ögon fattiga, män aldrig den där klumpen i halsen som bildas när gråten vandrar från hjärtat och upp mot tårkanalerna. klumpen som gör så otroligt ont ända tills det fullkomligt brister? eller är de bara så mycket bättre än oss andra på att svälja bort den, titta åt ett annat håll och stänga av.
var tar då all den här gråten vägen? kanske genom skrik och bråk. men jag tror inte på det. jag tror inte på att gråt, förtvivlan, saknad eller andra starka känslor kan förnekas och komma ut genom att slå på en boxpåse, springa en mil, dricka sig full med kompisarna eller helt enkelt bara genom att ignorera. någonstans måste de där tårarna lagras. och om de aldrig får komma ut måste det påverka ens person till en kall individ. kanske är det alla avlidna mäns tårar vi skyddar oss mot med paraply. jag vill i alla fall inte ha regnet över mig om jag inte kan få smaka på tårarna direkt.
