För bara några veckor sedan gick jag med i en pensionsförening för att komma åt deras gräddade bostadskö som endast de som jobbar med media har tillträde till. Alla har tjatat på att jag borde gå med men eftersom vi hade planerat att köpa en lägenhet har jag inte tyckt att det var lönt. Men så till slut var jag så trött på att gå upp på söndagar, bläddra i tidningen, köra en bostadsrunda, bli ovänner och bli frustrerad. Så jag gick med.

Inte trodde jag att de skulle erbjuda oss en lägenhet på Gamla Väster efter fyra veckor. En sekelskiftes med jättebalkong. Vi gick och tittade på den och verkade vara de enda där och tänkte att vi hade en himla tur med allt. Trots hyresplastgolv, tråkigt hyreskök och hyrestoalett så som det brukar se ut med billigt materialval var den bra.

Dagen efter måste man svara ja eller nej. Tre nej och man åker längst bak i bostadskön igen. Vi tackade ja. En dag senare fick vi veta att någon som låg före i kön hade tackat ja utan att ha tittat på lägenheten ens. Först blev jag knäckt för jag var säker på att vi skulle få den. Sen blev jag rätt nöjd över att inte behöva flytta från vår fina funkis i Slottsstaden, omringad av parker och fågelkvitter. Jag älskar lugnet här. Resten kan jag cykla till.

Så igår ringde de. Tjejen som stod före oss i kö hade hoppat av. Lägenheten är vår. Om inget nytt kommer ivägen.

I mars flyttar vi till en helt ny stadsdel. Det fyller mig med otrolig separationsångest och aldrig har jag gillat min lägenhet så mycket som jag gör nu. Samtidigt vet jag att vi måste flytta.

Till något som är vårt. Och inte mitt.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter