Jag har blivit tillfrågad om jag inte kan provfilma en grej. Flera stycken har frågat mig faktiskt. eftersom jag ju ”skulle passa så bra”. Jaha, det är möjligt men hur ska jag vara då. ”Du ska bara vara dig själv” säger de då. ”Precis så som du är”. (Förutom en som sa att jag var för duktig för att hålla på med sånt där… sedan slog vi oss på bröstet som gorillor)
Moahahaha. Ursäkta uttrycket men det är här problemet börjar. För om man börjar tänka på hur man faktiskt är, är det otroligt svårt att vara sig själv. Till slut vandrar jag runt som en stel pinne helt inaturell och pratar som en robot. Var försvann all personlighet plötsligt vägen? Charmen, utstrålningen, skrattet som inte ser ut som om det är upphäftat med silvertejp. Om jag säger slappna av i ögonbrynen så blir något som du tidigare gjorde helt naturligt plötsligt en ansträngning. Det är ungefär som att säga till dig att du inte får tänka på kakor. Vad tänker du på?
Plötsligt fick jag stor respekt för jobbet som programledare och ska aldrig mer klaga över personer som stakar sig, ser stela ut, är sega eller ja, är fula för den delen. Herregud man kan inte ha allt.
