Alla andra var för lata för Köpenhamn och det var ju trist – för dem. Ungefär klockan 02.00 stod jag och dansade så att håret klibbade i pannan, med nyfiken publik till tokbra mixar i en skatehall någonstans i staden – och ville aldrig sluta.
Discobelle körde med ett hav, eller i alla fall en sjö, av malmöfans på dansgolvet när vi kom in efter en lång kö. Sedan följde ett liveset med fyra stenade(?) snubbar som körde electromixar som drog tanken till metal med hjälp av fyra datorer och två mickar. Inget att dansa till men att bli fascinerad av. Absolut.
Festen blev bättre och så mina fötter fick dansattack. Och när den slår in och leendet fyller hela ansiktet är det bara att ge plats. Uppskattat. Folk dansade i skaterampen, på trappan, på tre meter höga högtalare och på gården. Tillslut blev jag tvingad därifrån, slängde av mig mina röda pumps och kissade bakom en bil innan vi körde tillbaka till den sovande(?) staden. Malmö.
Svar: Två höjda ögonbryn som avslöjade orden ”är hon helt dum eller?”
Här är kvinnan som hällde ett helt glas juice över mig, bad så hemsk mycket om ursäkt och slickade sedan min arm. Det var helt ok. Sedan körde vi danssolo med applåderande publik. Hon var nog också dansare med tanke på hennes popping.
Köpenhamn är en grymt skön stad där den individuella stilen vinner. Här finns allt och det är bara godis för ögat. Det är då jag känner ångest för att flytta upp till prettoStockholm. Det är som natt och dag. Alla ser likadana ut i vår trista huvudstad.
