I morgon åker jag på konferens på ett spaaaaa i Båstad. Inte för att vi har tid att bubbla, nej vi ska ha ”oömma kläder och MOD” enligt utskicket. Rädd som en skolunge inför gympalektionen hoppades jag att det handlade om tennis och att vaska champagne men nej jag tror det blir värre än så. Tävling är en återkommande detalj på våra gemensamma dagar.
Som den tävlingsmänniska jag är hatar jag det i ett märkligt motsatsförhållande. När jag kom upp i allsvenskannivå med min häst la jag av. Det blir vitt och svart, vinna eller dö. Urmänniskan inom mig kommer fram och ingen, INGEN kan säga åt mig att slappna av. Här är det fullt fokus som gäller och jag bestämmer. Men naturligtvis säger jag åt andra att slappna av och inte ta det så allvarligt, som en slugt grepp för att få andra att inte ge allt. Om jag vet att jag inte har en chans är jag inte med. Det finns inget dummare ordspråk än ”det viktiga är inte att vinna, det viktiga är att delta”. Fan heller. Då kan man lika gärna låta bli.
